Locrian & Mamiffer

Locrian & Mamiffer
Bless Them That curse You
Profound Lore (PFL-092)

Av: Jens Holmberg

Publicerad: ons, 2012-02-22 22:56

Jag har följt Locrian en tid och det är en vansinnigt produktiv trio som släpper kassetter, splitskivor, singlar, böcker om vartannat. Inget format är främmande, samtidigt som bandmedlemmarna bloggar, twittrar och facebookar för att sprida sin musik. Och precis som med många nya band, som ofta jobbar på det sättet, blir det till slut svårt att hänga med i svängarna. Vi lever i en tid när distributionsvägarna ökat i takt med att skivbranschen omvandlats. Men när samarbetet mellan Locrian och Mamiffer annonserades stack det ändå ut i mängden. Bless Them That curse You är nämligen ett studiosamarbete med den Seattlebaserade gruppen Mamiffer, som består av konstnären och pianisten Faith Coloccia, hennes make Aaron Turner (Isis, Hydra Head-boss m.m.) och Travis Rommereim. Tillsammans utgör de två av den metal-baserade experimentmusikens klarast lysande stjärnor.

Världarna smälter samman när Locrians nedsvärtade dronerock blir ett med Mamiffers abstrakta och pianodrivna musik. Musik tar ett grepp om det klaustrofobiska och ett mörkt vemod uppstår när de reser sina kulisser. Jag får känslan av att det ligger många timmars hårt arbetet bakom de orkestrala strukturerna och detaljerna i musiken, för det är sublimt arrangerat, och ju mer jag lyssnar, desto finare texturer framträder ur skuggorna. Att skivan spelats in i Steve Albinis Electrial Audio Studio hörs.

Öppningsspåret In Fulminic blaze är en drånande låt som eskalerar långsamt. Ett utdraget ohm i kombination med monotona trummor och en repetitiv akustisk gitarr ger musiken rituella förtecken, innan den slår ut i ett våldsamt crescendo av noiserock, som lika gärna skulle kunna höra hemma på ett tidigt Broken Flag-släpp. På titelspåret fortsätter musiken larma i statiska skräckstämningar, medan Corpus Luteums klassika pianoexcesser förflyttar oss till en Dario Argento-värld, där bleka kroppar och blodiga nattlinnen flimrar förbi. Second Burial är däremot mer noise än rock och tonerna tecknar ett knarrande skepp vars skrov kämpar mot havets krafter. Den 18-minuter långa avslutningen Metis/Amaranthine/The Emperor börjar med Faith Coloccias spröda stämma som vaggar in mig i en falsk trygghet, för plötsligt är det som var vackert utbytt mot extreme gitarrnoise och gutturala skrik. Stämningen sprider en ödslighet som känns hämtad från de kalla vidderna, på gränsen till den vita döden.

Precis som med alla konstnärliga uttryck är det svårt att skapa tillstånd av rädsla och klaustrofobi som dröjer sig kvar. Att det fungerar i det här samarbetet tror jag beror på kombinationen av uttryck - noise, metal, ambient, industri och postklassiska element sammanfogas till en gemensam röst. Det är en samstämmighet som klarar av att artikulera ett musikaliskt tillstånd som är lika vackert som skrämmande, utan att laddningen förgås. Det är musik som förhäxar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry