Loren Connors As Roses Bow (Collected Airs 1992-2002)

Loren Connors
As Roses Bow (Collected Airs 1992-2002)
Family Vineyard FV54 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2010-01-12 02:39

I cd-häftet till samlingen ”1981-1984” (samarbeten med sångerskan Kath Bloom, Megalon Records, 1999) skriver Loren Connors: ”I´ve always felt that before you can fully understand composition, you have to empty yourself of intent or purpose and discover what is essential and true inside yourself”. Han gjorde en paus från musiken, började skriva istället, bland annat haikudikter, och vann faktiskt pris i en japansk haikutävling innan gitarren plockades fram igen, även då tillsammans med en sångerska, Suzanne Langille, som senare blev Connors livspartner.

Jag har visserligen inte hört särskilt många av Connors tidigaste improvisationer på egna skivbolaget Daggett och det verkar som den helt självlärda gitarristen (med en bakgrund som bildkonstnär) redan från början var en fullständigt unik musiker. Men jag tror att han hittade någonting under de här åren och vill man höra Connors i sin allra mest avskalade form är den nya dubbelsamlingen på Family Vineyard en rikedom av besjälad gitarrmusik.

43 låtar hämtade från en lång rad olika skivor, många svåra att få tag på, samt några tidigare outgivna inspelningar. Eller, ja, låtar och låtar, den gemensamma nämnaren är att de korta styckena är airs, ett begrepp från den irländska musiken. Den största inspirationskällan har varit Turlough O´Carolan (1670-1738), blind harpist som är en av den irländska musikens fadersfigurer. En air är ett långsamt, kort instrumentalstycke, ofta med rötter i sångmelodier, med starka känslor i botten. Tonerna rör sig ofta inom samma skala. Säkert musik som präglat Connors sedan barnsben, mamman var operasångerska med italiensk stamtavla, men pappans släkt kommer ifrån Irland. Connors skriver att musiken bara kom till honom, melodierna fanns i honom, liksom placerade av änglar, även om han inte tror på dylika väsen.

Suzanne Langille sjunger på fyra av låtarna. Resten är instrumentalt, enkelt inspelat, antagligen med Connors hemmabandspelare. Miniatyrer, flertalet mellan 1-3 minuter. Jag har svårt att hitta ord för att beskriva skivan. Alla möjliga superlativ och positiva adjektiv ploppar upp, slängs i papperskorgen, känns överflödiga. Egentligen skulle man måla en tavla som kommentar. Loren Connors största förebild är Mark Rothko. Det är helt logiskt. Connors musik talar med Rotkhos i det närmaste religiösa färgfält; han använder ett fåtal toner på samma sätt som den abstrakta expressionisten koncentrerade sig på ett par färgkombinationer. Det kan verka enkelt - men rymmer ett oändligt djup.

Mark Rothko sa en gång att han ville att betraktarna skulle gråta när de såg hans tavlor. Han fick en hel del hugg för det yttrandet under det politiska och experimenterande sextiotalet. Loren Connors verkar vara en person utan större pretentioner. I princip all musik är improviserad, han kan inte ens läsa musik, bara spelar, långsamt, man kan kalla det transparent blues, hymner, eller minimalism. Han tillhör ingen skola. En solitär. Och tårarna är inte särskilt långt borta. Han går in i någonting, jag vet inte vad, mystiken, kärnan, det onämnbara.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry