Lotta Wenglén In The Core

Lotta Wenglén
In The Core
Margit Music

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2010-01-02 20:59

Lotta Wengléns femte soloalbum skiljer sig från de tidigare. Hon har redan utmejslat en egen stil som singersongwriter. Ett elektrifierande gitarrspel rör sig smidigt runt hennes varma, uttrycksfulla röst – pepprad med både rock och country – i lyriskt utformade berättelser. Detta har gjort henne unik, och jag har länge undrat varför hon mest varit en angelägenhet för hemstaden Malmö? Det kan vara för hennes förmåga att säga avgörande och viktiga saker viskande. Men vilka viskningar! Som etsade på glas.

Med “In The Core” gör hon ett både mer sammansatt och sammanhållet album än tidigare. Hon har ett lysande och sparsmakat gäng vänner med sig i studion: slagverksspelarna Conny Städe och Bengt Lagerberg, gitarristerna Måns Wieslander och Erika Rosén, basisten Chrsitoffer Lundquist, pianisten Katharina Nuttall och sångerskan Cecilia Nordlund.

Albumet öppnar med det svarta titelstycket. Det är inte melankoli, det är sorg parad med vrede. Dovt och skärande vackert. På ett viktigt plan är det en berättelse om en våldtäkt. Men ännu mer, tycker jag, anger stycket tonen och temat på skivan. Nämligen det förtryck och det våld som vilar i samhälleligt normerade förhållanden. Det låter onödigt stolpigt, men Maja Lundgren använder samma tema i sin ofta missförstådda bok “Myggor och Tigrar”. Här skildras framväxten av en relation till en man, som efter hand alltmer präglas av ofrivillighet och kulminerar i en våldtäkt. Detta sätt att skriva och berätt a med kroppen som instrument och ekotunnel använder också Wenglén. "So this is how he loved her when he hurt her/ So this is how he loved her when he raped her."

Hon följer upp med effektivt rockigt rasande katharsis i “Move away”. “Mother” är en bittert smakande reflektion över förhållandet till en mor, till familj – skuld, försoning, evigt öppen fråga om acceptans – där Wenglén konstfullt och hett väver röst och gitarr samman. Hon drar åt hårt innan hon gör ett fantastiskt språng ut i ett slags vardagens utopi. En underbart solig dröm, en kärlekssång, “Me and my girlfriend had a wonderful time at a Damien Jurado show...” Bara den titeln i sig visar Wengléns förmåga att vrida lyrik och humor tätt så att lyssnaren inte riktigt vet var hon är.

Ett av de mest fantastiska numren är en trallande upprymd Wenglén i “It´s a beautiful world”. Jag ser det som en förälskad skildring som kanske bara är en ironisk dröm – med tanke på den melankoliska svärtan i andra låtar. Eller ett ögonblick av glömska och närvaro. Ja, så kunde jag gå igenom albumet låt för låt, stanna upp vid “Blow your nose”, som är mäktig countrypop (ungefär) med en utagerande sångerska. Vilken power hon har! Eller en flerbottnad dånande berättelse som Your love.... "I tried to keep my high but you always bring me down." Klassiska teman som fått svärta och eko av våld och könsförtryck. Kopplat med drömmar som får det att svida i hjärtat. "But if you truly love me - then let´s go!"

Det är en sann konst att kombinera röst, tradition, spel, text och röra sig inom givna former. Och ha något att berätta. Alltför ofta blir det bara en slags yta som dekoreras. Lotta Wenglén har redan i sina tidigare album slitit bort ytan som man drar skinnet av kallnad choklad. Nu går hon längre, tömmer allt onödigt och behåller bottensatsens koncentrat. Det är formen som ett konststycke, där hon söker det mest väsentliga. Bortom klichéerna döljer sig nämligen något sant och upplevt. Den kroppens berättelse hon ger oss här för oss rakt in i hjärta och märg. Utan att Wenglén faller i fällan att bli sentimentalt självutlämnande. Det är inte ens riktigt intressant hur mycket som är hon och hur mycket som är någon annan. Det viktiga är att hon lyckas kondenserade dessa erfarenheter till stor lyrisk musik. Det gör hon.

Banne mig om inte det här blev hennes välförtjänta genombrott.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry