Lotte Anker Alien Huddle

Lotte Anker / Sylvie Courvoisier / Ikue Mori
Alien Huddle
Intakt CD 144
(improv)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2009-09-29 21:31

Ljudbilden är klar och krispig som en tidig vårdag då luften känns tunn och sval. Anker, Courvoisier och Mori är de fria jazzljudens landskapister. De sliter, drar, exploderar i färg och de oväntade kasten är många. Men snarare än en vanlig ram skapar de en klangbild, som de relaterar till. Den slås obönhörligt fast i början av varje stycke. Det kan vara en komprimering av alla instrumenten spelade maximalt och med direkt utlösning. Då gäller det att behålla nivån och tätheten. Men det kan lika gärna vara små dröjande pluttrande ljud som svirrar runt. Här gäller det att hålla rätt på dem och behålla glesheten i spelet. Gles intensivitet. Så skulle jag kunna gå igenom vart och ett av de elva stycken, som alla är uppkallade efter fåglar och deras liv och samvaro. Alltså, ungefär som att sitta och titta på fågelbordet eller lyssna på den massiva konserten soliga vårdagar. Vi förbehåller oss tolkningsrätten och försöker strukturera vad vi lyssnar på. Njuta och rysa. Det blir en ganska rolig ingång i musiken.

För läser jag "Ostrich War" exploderar Ankers saxofon på ett speciellt sätt i mina öron. Liksom de små andetagen i "Blackbird" får en annan betydelse med titeln i minne. Faktiskt tror jag musikerna själva tillåtit sig dessa avgränsningar av musiken. På ett plan. Mer väsentligt är nog ändå det sätt de tar sig an de relativt korta styckena. Koncentrerar, sätter gräns, strukturerar.

Vi hör en märkligt motsägelsefull och samspelt trio. Lotte Anker är inte bara Danmarks men kanske en av Nordens intressantare saxofonister. Hon har jazzen i botten, och hennes spel är free jazz med en stor, fet ton.

Anblåsningen är stark, spelet utmärks av både ett stort tryck med snabb uppväxling och en svidande försjunkenhet. Det är ingen tillfällighet att hon sedan många år samarbetar med pianisten Marilyn Crispell. Schweiziska pianisten Sylvie Courvoisier är av en annan sort än Crispell. Mindre drömsk. Inte heller så perkussivt flödande våldsam. Hon har skarpt anslag, använder plötsliga vändningar och ett spel som gärna väver sig samman med medmusikernas. Kanske är hon mest känd för sitt samarbete med John Zorn, Susie Ibarra. Och förstås Ikue Mori. Det behövs väl knappast någon introduktion av denna breda musiker, DNAs legendariska slagverksspelare. De viktiga musiker hon jobbat med skulle fylla en hel sida. Utan mellanslag. Där finns en stor bredd, från fri impro till egensinnig rock. Hennes elektronik blandar perkussiva klanger med de andra. Gärna bygger hon upp ett slags stående gnistrande ljudkonglomerat. Hon sveper med flödande fantasi som den mästare hon är upp ängar, himlar, klyftor och höjder. Det är bara för kompisarna att kliva på.

Det är alltid dramatik i denna musik. Inga döda punkter. En tour de force bland flera tycker jag är "Night Owls", där Anker spelar sugande sentimentalt medan Courvoisier strör toner i Moris elektroniska, blonda rytmlåda. Kvar blir, då varje stycke tonat ut, en borrande känsla, som ett slags underförstådd dronton. Så väl lyckas dessa tre mästermusiker skulptera sin ljudvärld att den kropp vi inte ser eller kanske inte ens riktigt hör ändå upplevs. De undviker det överflödiga, litar på de musikaliska formerna och klangfärgerna. Korta fastslåenden och antydningar är nog. Tätare kan det knappt bli.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry