Lotte Anker, Fred Frith: Edge of the Light

Lotte Anker / Fred Frith
Edge of the Light
Intakt Records CD 237

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2015-01-21 18:00

Saxofonisten Lotte Anker och gitarristen Fred Frith representerar för mig två olika spår.
Å ena sidan en till fulländning öppen frijazz och å andra sidan en experimentell rock med generösa öppningar.
Detta möte är inspelat 2010 i Köpenhamn. Att det inte var en tillfällighet bevisas av andra samarbeten, bland annat tillsammans med Ikue Mori. Frith medverkade ju också på Ankers What River is This på ILK-music, som spelades in 2012. Båda plattorna har just släppts, båda visar den höga nivå Anker befinner sig på sedan flera år nu.
Hon har den där litet kurriga, metalliga, fysiskt luftiga spelstilen, som liksom knådar tonerna till långa slingor, av och till upphackade av snabba staccati. Ungefär som om det blir stopp och rusningar över instrumentet tar vid för att finna nya vägar. Det är alltid skarpt läge.
Frith matar på med flytande ljud och skarpa dissonanser.

Anker och Frith tillsammans är något helt annat än var och en för sig.
De är två individer, visst, men ingen individ, särskilt inte i impro, är sig själv om hen inte går emot sig själv, vågar bryta fördomar och mönster, satsa klang och kunskap.
Ingen bevakar här sig själv för ingen av dem är i första hand intresserad av att föreställa sig själv.
Det är sällan jag hör sådant spel.
Frith söker klang och klapp, skräll och skrap. Han nästlar sig in i Ankers slingor och rör för att berika, dra ifrån och utmana.
Anker kan dröja vid ganska tydliga figurer och vänta in gitarrens sångbara ljudkluster. Trots att här uppstår många lägen för superspräck, vilket de båda sannerligen kan, nöjer de sig med att långsamt lyssna till vad de åstadkommit.
Därför finns inga longörer på de åtta styckena.

Då de söker känns det som nödvändig andning.
Frith glimrar lätt, lägger ut droner, medan Anker med klar diktion i stigande och sjunkande volym blundande söker sig framåt i deras gemensamma rum.
De långsamma återhållna styckena hör till de mest elektrifierade jag hört på länge.
Slutstycket ”Hallucinating Angels” är ett skimmer, fragment som kalejdoskopiskt låter musiken reflekteras, sakta avtar den tills bara knappt hörbara metallskrap återstår och litet grand av Ankers andedräkt.
De två musikerna har gått baklänges blundande in i varandras världar. Och den stilla splittrade ljudbilden i sista stycket har en intensitet som de aldrig hade kunnat nå hur mycket de än hade spräckt upp.

Tillsammans har Anker och Frith gjort ett album som säkert kommer räknas till ett av de bästa på 2000-talet.
Kom igen om tjugo år och jag spelar skivan för dig igen, så ska jag övertyga dig, att jag hade rätt!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry