Lotte Anker, Jakob Riis: Squid Police

Lotte Anker, Jakob Riis
Squid Police
Konvoj KOR 006

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2014-11-05 18:18

Det hörs en utveckling från Anker och Riis tillsammans med bildkonstnären Malene Bach 2008. Hon utvecklade ett flimmer av färger som liknade en bild tagen inifrån musiken. När Jakob Riis på feedback och processing tillsammans med Lotte Ankers alt- och tenorsax år 2009 arbetade vidare på detta skedde en förskjutning. Här är inget kalejdoskopiskt, ingen panorering eller några färgskalor, som var så typiska för Malene Bachs sätt att omsluta musikerna i ett bildrum. Här är det musikerna själva som lägger upp en långsam linje, som förändras och vibrerar. Det känns hela tiden som om de samtidigt är i full kontroll över vad de gör, ja, en kontroll, där de också ger musiken frispel, så att den liksom utspelar sig över dem. De ser och hör underifrån. Därför hörs det som om Anker i sitt spel hela tiden överraskar sig. En fors av ljud avlöser varandra, stänger ute pauserna, och hon verkar ryckas med. Det är då jag får känslan av att hon samtidigt står utanför och betraktar sig själv. Beredd att kliva in i igen för att ta kontroll.

Det kan vara kontroll över det skarpa ljudet, den där kanten som alltid är linje i hennes spel. När den väl är dragen känns det som en snabb teckning förvandlad till en luftig form i brons. Alltså, denna kombination av tyngd och lätthet. Av tradition av hantverkskunskap med en teckning som närmast känns omedelbar och naiv. Först liknar det en anteckning, men snabbt, med några andetag och rytmiska rörelser, binds det som hördes tillfälligt ihop till en komplicerad helhet.

Så bygger musikerna tillsammans genom förändring och feedback, lyssning och svar, ett mönster som sakta brer ut sig. De kostar inte riktigt på sig några toppar, snarare ger de akt på den stora formen. Den känns genom hela skivan. Sedan går det förstås att stanna upp inför detaljer. Men inget hänger löst, alla trådar samlas i ett mäktigt flimmer som makligt rör sig framåt. Om öron kunde bländas av strilande motljus, skulle mina vara det. Riis och Anker skapar ihop så tätt att det är meningslöst att separera dem. Saxen hörs förstås men snart är den samman med feedback och abstrakta ljud i en blandning av det oförutsägbara och det gåtfulla. Det är ingen musik som snabbt förför. Den håller inne med sig själv så länge att den till slut innesluter mig som lyssnare.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry