Lou Reed/Metallica: Lulu

Lou Reed/Metallica
Lulu
Vertigo/Warner

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2011-11-30 11:38

När nyheten om att Lou Reed och Metallica skulle samarbeta på en skiva dök upp blev jag mest förvånad. Det var ju inte särskilt väntat. Å andra sidan har Lou Reed visat upp en kärlek till maskulin rock och tjocka gitarrväggar så helt konstigt är det inte. Vad har han att förlora? Det är en artist som aldrig brytt sig om att vara till lags. Modigt – eller, om man så vill, dumdristigt – att förvandla teateruppsättningen av den tyska expressionistdramatikern Frank Wedekinds (1864-1918) Lulu-pjäser – som Lou Reed gjort, i Berlin, med Robert Wilson – till ny musik, med Metallica som kompband.

Lulu är klassiskt Lou Reed-stoff, det handlar om sexualitet, prostitution, förfall. En ung kvinnas relation till män, makthierarkier, i dekadenta tyska miljöer. Wedekind gisslade borgerlighetens syn på moral. Mest känd har de två Lulu-pjäserna Erdgeist (1895) och Die Büchse der Pandora (1904) blivit genom Alban Bergs ofärdiga opera Lulu. Pjäserna omvandlades också till en stumfilm, Pandora´s Box (1929), av Georg Wilhelm Pabst, med Louise Brooks i huvudrollen. Rollen som Lulu stannade kvar hos den amerikanska skådespelerskan, hon döpte sina memoarer till Lulu in Hollywood.

Ingen som följt Lou Reed bör således vara det minsta chockerad över Lulu. Tänk på Berlin. Eller The Raven, som också var en ”rockopera” – med regi av Robert Wilson – som blev en skiva. Han hade ju även en viss roll, som låtskrivare, på Kiss tematiska Music from The Elder (1981) som Bob Ezrin producerade. Jag tror faktiskt att det var via The Elder som jag blev nyfiken på Lou Reed. Jag minns att jag lyssnade på skivan många gånger i hörlurar och försökte förstå mina hjältars nya inriktning.

Självklart skall man lyssna på Lulu som ett Lou Reed-album. Metallica har vad jag förstår komponerat delar av musiken, men de har en sekundär roll. Det är Lou Reds röst som är i centrum. Lou Reeds gestaltning av Lulu. Lou Reeds konstnärliga drivkraft. Lou Reeds nyfikenhet. Och Lou Reed är i gott slag. Rösten hugger och biter. Han låter orden flyga över metalkompet, låter orden ta spjärn i metalkompet; han plockar ut Wedekinds Lulu från det förra sekelskiftet och placerar henne i en ny musikalisk kontext. Jag har inte läst eller sett pjäsen, endast hört brottsstycken av Alban Bergs opera, men tänker mig en slags variant av Lars von Triers Breaking the Waves. En ung kvinna slits mellan tvivel och förhoppningar, förnedras av män, förnedrar sig själv. Försöker förstå sin plats i världen.

Lou Reed sjunger/spelar Lulu. Inget konstigt i det. Han kan ta på sig hennes roll utan problem. Han sjunger även ur männens perspektiv. Tror jag. Någon gång. Eller tolkar jag det fel. Inte helt lätt att veta – men det ger berättelsen en extra nerv. En positiv osäkerhetskänsla. Men när James Hetfield sjunger, fyller i, ger sig i kast med en refräng, blir det mer problematiskt. Då är det dålig teater. Då är det bara macho. Annars tycker jag att musiken fungerar över förväntan. Ibland försöker jag tänka mig hur det skulle låta med helt andra gäster, eller musiker, sångare, som Antony Hegarty, eller Lou Reeds ”vanliga” kompband. Metallica kan bara vara Metallica, men även om det är lätt att anmärka på deras stela, förutsägbara tuggande, så tänds det en hel del gnistor i mötet mellan röst och musik.

"Pumping Blood" handlar, tror jag, om Jack the Ripper, som Wedekind plockade in i Lulu-tematiken, obehaglig splattertext, men den ilande gitarren och headbangartempot som accelererar en bit in i låten samspelar med Lou Reeds lika accelerarande sång på ett intressant sätt. På "Mistress Dread" thrashmanglar Metallica som det vore 1983. Lou Reed sjunger ovanpå vansinneskompet, men rösten hämmas aldrig av musiken, den ligger där, stark, tydlig, kanske tänkte Lou Reed att de ibland våldsamma texterna behöver våldsam musik. Det kan ju vara tvärtom - för att skapa en brytningseffekt. Men här fungerar det. "Frustration" är ett annat, liknande, exempel, där lugnare inslag samsas med ganska tradiga riff. Jag pendlar mellan att uppskatta framförandet av texten, sånginsatsen, till att sucka över när musiken trampar vatten. Och så är det ibland, med Lulu, men även här övertygar helheten. Skivans mest raka och ”kommersiella” låt "Iced Honey" är tråkigast. Särskilt när James Hetfield öppnar munnen. "Cheat on Me" startar med ett långt, suggestivt intro och avslutas med inspirerande sång av Lou Reed som tyvärr krockar med Hetfields tröttsamma och meningslösa upprepande av titeln.

Det är en dubbel och på andra skivan är nyanserna fler. Här finns några av de starkaste låtarna. "Dragon" har ett långt ordflöde där text och musik berikar varandra. Lou Reed är i sitt esse. "Little Dog" är på ett plan sensuell, med akustisk gitarr, och smekande pilar av elgitarr. Texten är någonting annat. Makt. Beroende. Sadomasochism. Och den avslutande 19 minuter långa "Junior Dad" är vacker och kärleksfull. Lugnet efter stormen. Lou Reed sjunger med sin lenaste röst. Metallica låter som Metallica och här är jag glad över att de låter som Metallica. En metalballad som hämtar näring i Berlin, i början av 1900-talet, i början av 1970-talet. Stråkarna tar över efter tio minuter ungefär, våg efter våg efter våg, en dronekyss som äter sig in dunklet och öppnar dörren på glänt.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry