Louis-Michel Marion Grounds & 5 Strophes

Louis-Michel Marion
Grounds
Emil
Louis-Michel Marion
5 Strophes
Kadima Collective (KCR39)

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-10-07 12:37

Fransmannen Louis-Michel Marion är en intressant basist. Han dyker upp i lite olika sammanhang och har spelat med musiker från vitt skilda stilar, såsom Joe McPhee, Keith Rowe, Steve Potts och Lê Quan Ninh. Han verkar ha en fascination för dans och är en basist som är mycket bekväm i det för många obekvämaste formatet: solo.

Marion har en speciell stil när han spelar: han har en väldigt lång stackel på sin kontrabas vilket gör att basen kommer väldigt högt upp. Visuellt häftigt och iögonfallande. En annan sak som är speciell är att hans instrument är femsträngat. Denna extra sträng gör att han kan producera ruskigt låga toner. Denna femte sträng presenterar sig på skivan Grounds, inspelad i Nancy 2012 och släppt förra året på Emil. Skivan har en undertitel som är något i stil med ”en poetisk meditation för den låga strängen/bassträngen” och det är en ganska slående titel, för det vi får höra en underbart poetisk och meditativ drone med mustig, låg kontrabas full av trä och känslor. Dronen lever sitt eget liv, tar sig långsamt framåt, förvrängs, förvandlas och fortsätter mot oändligheten. Visst, man kan hävda att det inte är något nytt, kontrabasdrone är ett mycket väl beprövat grepp, men på något sätt är Marions musik ändå fascinerande. Jag vet inte exakt vad det är men det är riktigt bra. Kanske är det djupet. Både det fysiska och psykiska. Och det krävs både mod, medvetenhet och vilja samt ett lugn och en säkerhet för att skapa ett sådant här stycke. Det är imponerande.

Marions andra soloskiva 5 Strophes är inspelad samtidigt som Grounds men är precis släppt på bolaget Kadima Collective. Upplägget är lite annorlunda; Grounds bestod av en 33 minuter lång drone medan 5 Strophes, som titeln antyder, består av fem kortare stycken. Öppningsspåret är en fyrverkerishow där tonerna sprider sig åt alla tänkbara håll. Stycket är fullt av tekniska och musikaliska mysterier. Marion spelar delvis med fingrarna vilket verkar vara ovanligt för honom. Jag skulle vilja höra mer fingerspel, det låter riktigt bra. De tre följande "stroferna" rör sig mer inom det ordinära drone-upplägget. Andraspåret "First steps" har en bordun med spirande övertoner och frekvenserna vandrar fram och tillbaka i ljudbilden medan tredje "Who talks" har en tung drone som omedelbart för tankarna till Peter Kowald men övertonerna skär som knivar. Spåret efter "The deep motion" börjar som en fortsättning på föregående spår, samma drone, samma upplägg. Men så ändras plötsligt stämningen och en pulserande, monoton bas tar vid. Det är ett listigt grepp. Skivan avslutas med en låg ton, mycket luft och små instick av gnällande strängar och träiga knäpp. Det är en mörk och dramatisk avslutning på en bra soloskiva där det finns massor av detaljer och under att upptäcka. Louis Michel Marion är en basist att kolla in.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry