Louis Moholo-Moholo: For the Blue Notes

Louis Moholo-Moholo Unit
For the Blue Notes
Ogun OGCD 042

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2014-08-11 17:47

Den 74-årige trumslagaren Louis Moholo-Moholo förkroppsligar något mycket viktigt. Arvet från den sydafrikanska jazzen och townshipmusiken, den som emigrerade till England under 1960-talet, där naturligtvis vita och svarta musiker, sydafrikanska lika väl som engelska, skapade en kropp av rytm, melodi och häftig andning, som inte hade funnits förut. The Blue Notes var det lilla täta band Moholo-Moholo själv trummade i. Så vitt jag vet är han den ende som ännu lever. Chris McGregor är borta, Dudu Pukwana likaså. Se där två musiker som gav Blue Notes sin speciella personlighet, där extas och bön, innerlighet och sorg, vrede och glädje böljade in och ut i varandra. Entonigt, mångstämmigt och fritt spel varvades. Blue Notes växte då och då ut till Brotherhood of Breath, ett storband av dignitet, ett av de märkligaste i den fria jazzens historia.

Skivbolaget Ogun var tätt förbundet med dessa musiker. Det drivs fortfarande av Hazel Miller, änka efter basisten Harry Miller. Det har ännu en del av DIY:s omedelbarhet. Etiketten har inte ens en egen hemsida, bara en e-postadress för den som vill beställa.

Då och då dyker gamla inspelningar med Blue Notes upp på etiketten. Några riktigt fantastiska fynd har publicerats under senare år, Spiritual Knowledge and Grace med Frank Wright som gästsolist (Ogun 035), Brotherhood of Breath Procession – Live at Toulouse(Ogun 040) och naturligtvis boxen med Blue Notes (Ogun 024 – 028). För att nu nämna några av den fria jazzens mest lysande ögonblick.

For the Blue Notes är inspelad live 2012. Med sig på scen hade Moholo-Moholo pianisten Alexander Hawkins, basisten John Edwards, saxofonisterna Jason Yarde och Ntshuke Bonga, trumpetaren Henry Lowther, trombonisten Alan Tomlinson samt för ovanlighetens skulle en sångerska, Francine Luce. Det är Blue Notes-material rakt igenom. Mycket är elegiskt, sångbart, men alltid finns det utrymme för rätt eldfängda solon. Det gnistrar om saxofonisterna också om det gnisslar ibland. Lowther är finfin på hetsiga stämningar och litet lagom råhet på trumpeten.

Receptet är det vanliga. Ett riktigt tungt gung som långsamt och ibland transartat vaggar och puttar musiken framför sig. Luce använder rösten som ett instrument för att särskilt färga de många elegiska styckena. De kan ibland bli litet långrandiga. Det som funkar för känslorna live är inte alltid lika intensivt då det återges på cd. Annars upprätthåller bandet en gammal fin tradition, där stilar möts och musikerna går ut och in i varandras spelsätt. Basisten John Edwards är vi ju till exempel vana att höra i helt andra musikaliska sammanhang, där det besinnande konstmusikaliskt klangliga dominerar. Här dansar han lyckligt med sin bas.

Precis som det var i Brotherhood of Breath, där till exempel Evan Parker fick bröta på så det svängde härligt. En stämningsfull hyllning av ett gäng medelålders herrar, veteranjazz som påminner om en av de viktigaste – också politiskt – musikaliska rörelserna under 1960- och 70-talet.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry