Lucio Capece/Mika Vainio: Trahnie

Lucio Capece/Mika Vainio
Trahnie
Editions Mego 098

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-09-29 12:37

Mika Vainio överraskar när han släpper duoplatta med den argentinske saxofonisten Lucio Capece. Han går in i det subtila på ett sätt jag inte hört tidigare. Det är en formidabel skiva! Att båda är boende i Berlin hörs, influenserna från stadens echtzeitmusik är tydliga, det elektroniska och akustiska intervenerar i en lågmäld tillvaro.

Lucio Capeces bakgrund känner jag inte till, men med sopransax, basklarinett, prepareringar, ”mixer-sax feedback” och sruti box gör han intressanta ljud som bubblar, vibrerar, viner, skaver, gnisslar. Ibland spelar han till och med toner! Men ljuden befinner sig även nära de sinustoner Mika Vainio formar. Det är inte alltid lätt att veta var man befinner sig, i en av Capeces lurar eller i ett av Vainios ljudkort? Att de båda trivs tillsammans är dock hörbart.

Många inom den så kallade echtzeitmusiken i Berlin gör sitt bästa för att få sina akustiska instrument att låta elektroniskt, trumpetaren Axel Dörner och ”pianisten” Andrea Neumann är två, fler exempel finns. När då den extremt elektroniske Mika Vainio träder in i denna musik är det spännande att höra vad som händer!

Och han gör det så bra. Han kan, när han vill, blåsa sönder denna subtila men formstarka musik hur enkelt som helst. Men han gör det inte (även om det finns tendens till det på ”Sigilo”). Med det sagt menar jag inte att han håller sig helt på musmattan. Larm, skrik och hårda ytor finns där, men de slår inte igenom fullständigt. ”Junrake” är exempelvis riktigt skitig. En dov, distinkt och elektronisk rytm skapar grund för gnisslande taggar och galna elefanter! De senare tror jag i och för sig det är Lucio Capece som står för. En fantastisk låt! ”Hondnada” är däremot lågmält intensiv, med klaffar som ljuder på typiskt berlinvis.

”Hondnada” är samtidigt ett exempel på hur Capece och Vainio laborerar med ett linjärt musikaliskt tänkande. Det är som att de bygger raka linjer med musiken, antingen med sinustoner eller med ljud/toner från Capece. I det linjära är ljuden ofta rena (dock inte alltid, kan också vara exempelvis blås i munstycke), till viss del i motsats till det som omgärdar, där brus eller tassande ljud pockar på uppmärksamhet. Med tydliga starter och tydliga avslut på linjerna handlar det dock inte om dronemusik (förutom på avslutande ”Manana”). Nej, det är skarpt och distinkt och skapar naturliga platser för tystnad. Tystnaden tar vid där de horisontella och raka ljudlinjerna slutar. Ibland fylls den dock av lågt elektroniskt muller.

”Trahnie” är en mycket rik och varierad skiva. Två mycket självständiga musiker tvinnar samman sina ljudskapelser på ett mycket givande sätt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry