Madeleine Jonsson Gille: sjökort: fem öar

Madeleine Jonsson Gille
sjökort: fem öar
Komplott 2013, escudre19

Av: Sven Rånlund

Publicerad: ons, 2013-04-17 22:07

Det börjar ofta med en bra idé. Madeleine Jonsson Gille fick någon gång, någonstans, en bild för sitt inre av musikaliska improvisationsmöten som öar i en skärgård. Öar av olika storlekar, kan man tänka sig, öar av olika former och med kustlinjer, avstånd, djup.

Skivan sjökort: fem öar är Madeleine Jonsson Gilles röst på fem låtar i sällskap med olika improvisationsmusiker. Det är bra, väldigt bra. Så läser jag intervjun i Soundofmusic att Madeleine bara är 21 år och försöker tänka bort åldern från rösten, det har inte med saken att göra. Hennes vokala möten med dessa instrumentala rävar och mångsysslare är levande ögonblick i nuet, möten med spänning, ibland med högspänning.

Konvolutet är ett utvikbart sjökort med fem öar. Till ytan minst är ”Sand”, den inledande korta duetten med fine violinsten Stefan Pöntinen. Flageoletter rullar mot Madeleines tunga och läppar som bluddrar, kvittrar, kattspinner, piper. Sjökortets största ö ”Berg”, en groovy duo med danske trummisen Stefan Pasborg. Det är en rent lycklig stund som fångats på inspelning, Madeleine sjunger ut melodiöst, följsamt, driver trummorna, man anar ögonkasten.

Andreas Bertilsson – som för några år sedan gav ut den vackra Det fysiska och det psykiska, också på Komplott – krediteras för ”stränginstrument” på låten ”Sten”. Och vibrerar gör det: dallrar, spänner, klangfärgskalan är rik och skön på denna plattans kanske vilsammaste musikmöte. Ett triomöte ryms också på den halvtimmeskorta skivan, det är The Original Trio med Petter Rylén på piano, Björn Lindberg på kontrabas och Matias Wolf Andreasen på trummor. Riktig nerv känner jag inte här, den inledande trevaren som eldas på och sedan plockas ned har energin men når inte ut ur studion.

Jag har sparat godbiten till sist – Madeleine Jonsson Gilles formidabla låt med elgitarristen John Essing (från bob hund). Den har fått titeln ”Träd” och nog är det bark i den guran! Här må jag förlåtas somliga skånska kunskapsluckor, men att John Essing blivit en sådan improviserande överdängare visste jag inte. Samspelet är intimt, jag kommer att tänka på Loren Connors och Suzanne Langille, en sorts inlyssning som bara stämmer. Gitarren sjunger långa ackord, spridda toner rider mjukt på rundgång och sprätter som glödande kol. Ett lyckosamt ljudrum för Madeleine att fylla och färga med sin nyfikenhet och sitt stora, vokala fokus.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry