The Magic I.D.:I´m So Awake / Sleepless I Feel

The Magic I.D.
I´m So Awake / Sleepless I Feel
Staubgold Digital 10

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-03-16 11:19

The Magic I.D. fick ett välförtjänt genombrott med förra albumet på etiketten erstwhile. De hade svängt in på ett alldeles eget spår i Berlins experimentella musik. Den verkligt viktiga rösten i gruppen är Margareth Kammerer. Hon förvandlar i det närmaste sin gitarr till en bönekvarn, som om och om igen nöter in motiven under hennes egen sång. Och den stämman misstar jag mig inte på. Klar som kristall men ändå lätt beslöjad. Hon använder den som ett instrument och blandar sig med de två klarinetterna som ger en så egen profil åt gruppen, Kai Fagaschinskis vackra raka och litet vemod och Michael Thiekes litet luftigare spel blir.

Blåsarna är gruppens syre – och Kammerers röst närmar sig blåsinstrumenten i tonbildningen. Christof Kurzmann mekar med elektroniken och skapar atonala ljudbilder. Denna blandning av minimalism och abstrakt elektronika blir fundament för melodierna. Resultatet är märkligt. Kammerers klara distinkta röst lyckas hålla ett melodiskt flöde medan de andra fritt går ut och in i atonaliteten.

Då debutskivan kom, tänkte jag på denna lyckade blandning mellan i första hand Berlins kokande musikscen och den nya elektronikan från Wien, Kurzmanns hemmascen. Här släpps nu album nummer 2 och jag konstaterar, hur svårt det är att följa upp en succé, där allt, från musik, profil, attityd till albumets utseende var oförglömligt.

Naturligtvis känner jag igen The Magic I.D. Kammerer är där med sin röst, som flyter runt som ett instrument bland de andra instrumenten. Fagaschinskis klarinett pendlar mellan det isande och vackra; ljudlig som en sinuskurva, exakt som en arkitektritning men fylld av det oförklarliga ”något”, som han delar med Kammerer. Om de varit spanjorer och en annan musik hade det passat att kalla det för ”duende”.

Ett problem jag har med nya skivan är Kurzmann. Han är en utomordentlig person och musiker, som laddar klangbilden med dramatik. Problemet är hans sång, som tagit mer utrymme, när jag hellre velat höra Kammerer eller kanske rent instrumentala stycken. Han har gjort det förr. Sjungit alltså. Albumet Neuschnee (erstwhile) var laddat av ett poetiskt högkulturellt allvar som var svårt att höra utan att dra på munnen. Det var inte bra. Han har en sån där liten röst som Keith Richard, men är så intresserad av sig själv och att hålla reda på tonerna, att allt låter ansträngt och jag känner mödan. Särskilt då Kammerer körar eller sjunger duo med honom. Hans ansträngningar och rytmiska osäkerhet får det att klia på hela min kropp av otålighet.

Ännu värre blir det. Flera av hans bidrag till The Magic I.D. är överlastade med samma pekoralistiska allvar som Neuschnee. ”Mambo” är ett sådant stycke med dramatiska effekter som lutar åt dålig rockshow, inte minst med tanke på det återkommande omkvädet i visan: ”There is no God”. Oj då, idag, år 2011, är detta något att gjuta förtvivlan eller existentiella tankar i?! I så fall får det vara med vassare lyrik än Kurzmanns. Det känns ovanligt plågsamt att höra på.

Samma märkliga brist på distans och oförmåga att formulera en bärig text ger han prov på i hyllningen till Eric Dolphy, ”Eric Kicks”, där en massa låttitlar räknas upp för att väcka den känsla Kurzmann sentimentalt småjazzigt försöker skapa med sin svaga röst. En glömd term är väl idag ”gymnasistpoesi” – dags att damma av den igen!

Desto bättre är albumet när Kammerer släpps fri och när gruppen sätter på stora loopmaskineriet, klarinetter fylls av luft och lyfter, elektroniken skär i musiken och gitarren mal enkla figurer. Det händer då och då även på detta album. Den komprimerade enkelheten, som de så genialt förvaltar, lyser som en diamant i Kammerers lilla stycke ”Liebeslied” – som en friformens egen singer song writer sätter hon än en gång dagordningen. Mer Kammerer och färre vokala låtar av Kurzmann och även detta album hade pretenderat på framtida klassikerstatus. Alltså, min åsikt är dock att allt inspelat av Margareth Kammerer är så djupt personligt och eget att nya skivan ändå kommer att försvara sin plats i skivsamlingen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry