Mahmoud Refat: Mort

Mahmoud Refat
Mort aux Vaches
Staalplaat

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2009-10-05 00:58

Jag har lärt mig att ha respekt för namn från mer eller mindre obekanta musikområden. För det är ju ytterst jag själv som är den okunnige. Och vad betyder obekanta? Det lär ju finnas åtskilliga personer som lyssnat på och burit fram detta. Mahmoud Refat kommer från Egypten; en del av det starka experimentella bälte av elektronika och impro som sträcker sig därifrån över Israel, Libanon och övriga Mellanöstern. En särskild tanke skänker jag förstås de experiment med konkret musik som bedrevs i radiohuset i Kairo – år 1944! Fem år innan Schaeffer gjorde samma sak i Paris. Historien ser inte alltid ut som man tror.

Mahmoud Refats namn återfinner vi i kretsen kring etiketten Leerraum och de olika kombinationerna i schweiziska untitled-sound-objects. Då förstår ni att han är lika mycket elektronikaartist av det ”minimalistiska” slaget som en ljudkonstnär. Bland kamraterna återfinns Pe Lang och ZimouN. I det lågmälda, exakta, renskrapade är dessa geniala uppfinnare av klanger – och klangverktyg.

Mahmoud Refat ges ut i Staalplaats vid det här laget klassiska serie Mort aux Vaches. Vad Gert Jaan Hobijn skulle avsky att jag tillvitar honom epitetet ”klassisk”! ”Mort aux vaches” betyder ordagrant ”död åt korna”, men ingen död nerkallas över den stackars tamboskapen av den rubriken, det är ett traditionellt demonstrationstillmäle i Frankrike, som snarast betyder död åt borgarna! Tanken med denna serie är ju en musik som likt mullvaden underminerar fasta firmament. Även utformningen av de olika albumfodraenl brukar vara genial. Här har skivdirektör Hobijn använt det robusta och slagfärdiga med silverrelief och ett enkelt vikfodral som hålls samman med en liten klammer. Som vanligt saknas det mesta av informationer. Vi skall kastas in i musiken utan förbehåll. Eftergifter är ju inte precis Staalplaats adelsmärke.

Mahmoud Refats musik är en koncentrerad upplevelse. Den maler långsamt fram en ljudström, som blandar överblivet rasp och knaster med dova klanger. Rörelsen är stark, riktad framåt, men stundtals punkterad av småstörig tomrumsestetik. Som om tekniken plötsligt fick punktering och bara brus återstod. Men snart stiger ljudformerna fram igen som en Fågel Fenix ur askan. Refats musik är just form, och jag upplever honom i hög grad som plastisk. Ett slag skulptör. Därför är det lätt att ta till sig musiken. Den är tillräckligt egensinnig och pockande för att inte glida in i bakgrunden. Den skapar egna rörelser i min ljudmiljö. Den lägger till. Som om den var ett ljudvirus som smittade ner omgivningen. Men i det stora hela – en plastisk oemotståndlig kraft.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry