Manuella Blackburn Formes Audibles

Manuella Blackburn
Formes Audibles
Empreintes Digitales IMED12117

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2013-07-12 11:05

Med sex skilda stycken på skivan Formes Audibles visar den brittiska kompositören Manuella Blackburn fantasi i sitt val av ljudkällor. Vardagliga källor som hemmets på- och av-knappar, kökets utensilier, fältinspelningar, men också utvalda instrument som gitarr, slagverket cajón och traditionella japanska instrument blir utgångspunkter i hennes akusmatiska kompositioner. Och som brukligt är inom denna genre, är Formes Audibles en form av porträttskiva med inspelningar hämtade från en period om några år, i det här fallet från åren mellan 2007 och 2011. Sin utbildning fick hon vid universitetet i Manchester och för närvarande är hon lärare i musik vid Liverpool Hope University i England. Ringer det en igenkännandets klocka kan det ha att göra med att hon har varit ”artist in residence” på EMS i Stockholm.

”Karita Oto” (2009) är ett av de stycken jag fastnar mest för. Ljudkällorna härstammar från traditionella japanska instrument som hon spelade in vid en resa till Japan. Och här, liksom i övriga stycken, har hon en förmåga att komma mycket nära ljuden. Framförallt vid lyssning med hörlurar framkommer en oerhörd skärpa i ljuden, vid vissa tillfällen hör man hon nära nog klyver dem i sin efterbearbetning. Det finns en tilltalande vidd i kompositionen. Förutom att hon inspireras av kompositören och teoretikern Denis Smalleys teoribygge kring ”spectromorphology” och dess uppfattning om rymd (”space”) lyfter den fram motsättningen mellan storstadens förtätningar och zenträdgårdarnas lugn. Således både dramatik och kontemplation.

”Kitchen Alchemy” (2007) är mer puttrande (om uttrycket tillåts). Metalliska ljud blandas med rinnande vatten om än Blackburn försöker undvika de vanligaste ljuden av kökets verktyg. Det är en förhållandevis lugn komposition, bort från snabbmatens stress och in i långkokens värld där tid är lika viktig som anrättningens ingredienser.

Såväl ”Cajón” (2008) som ”Vista Point” (2009) tar utgångspunkt i reella instrument, slagverket Cajon respektive elgitarr. I båda verken är det fascinerande hur Blackburn behåller delar av instrumentens klanger. Distad elgitarr slår igenom, likaså cajonens karaktäristiskt rasslande perkussiva ljud (instrumentet är en låda av trä instrumentalisten sitter på och slår på med händerna). I ”Cajón” undersöker Blackburn både rytmiska figurer och instrumentets själva klangfärg (timbre). Elgittarens vassa klangfärg passar den precisionsstarka Blackburn väldigt bra. Här lyckas hon nagla fast ljuden och lyfta fram dess skarpa kanter. Det finns en tilltalande råhet i detta stycke som inte riktigt kommer fram i de övriga.

Stycket ”Switched on” (2011) färdigställde Blackburn på EMS i Stockholm. Här intresserar hon sig för hemmets alla på- och avknappar och ljuden de alstrar. Speciellt fastnade hon för ljudet av att sätta på en gammal tv, som gav upphov till en serie högfrekventa och statiska ljud innan själva tv:n gick igång. Och kanske hittar man i just det en parallell till en hel del av Blackburns tillvägagångssätt: hon sätter igång en distinkt ljudpuls som spricker ut i flera parallella skeenden. Just detta återkommer i flera av låtarna: en ljudlig punkt förvandlas över tid till något annat, gärna i flera lager. Kanske är det också detta Denis Smalley har i åtanke i sitt teoribygge där han talar om hur ljudets spektra (”Spectro-”) interagerar med hur de förändras över tid (”-morphology”). Jag är novis på området, men kanske är grundtanken så enkel.

I det avslutande stycket ”Spectral Spaces” (2008) tar hon åter hjälp av Smalley. Även här är det distinkta uttrycket framträdande. Smalleys inspelning av ”Wind chimes” är den ljudliga grunden och med den skapar Blackburn ett nära nog bubblande kosmos. Det är vackert och kittlande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry