Margareth Kammerer Why is the sea so blue

Margareth Kammerer
Why is the sea so blue
Mikroton 26

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2013-11-15 11:25

Det må vara sju år sedan Why is the sea so blue spelades in. Den känns ändå väsentlig. Här gräver hon än djupare i korsbefruktningen mellan melodiska sånger och abstrakt musicerande. Med sig har hon centrala namn från experimentscenerna i Berlin och Wien: Christof Kurzmann, Axel Dörner, Burkhard Stangl och Werner Dafeldecker. På några låtar medverkar även Big Daddy Mugglestone och Marcello Silvio Busato.

Margareth Kammerer har en högst personlig röst. Inte vacker i någon konventionell mening, snarare gäll och naiv i ett pratsjungande framförande. Dessutom med en frasering där stavelsernas betoningar inte alltid hamnar där man tror att de ska hamna. Jag älskar det! Hennes tillika naiva staccatogitarr är mindre i fokus här än tidigare. Istället använder hon bandet, i mitt huvud dyker en ganska rolig liknelse upp: Det är lite som om Fred Lonberg-Holms skulle ha skapat sitt Seval i Berlin istället för i Stockholm. Likheterna mellan hur Axel Dörner spelar sin trumpet här och Emil Strandberg spelar några år senare är spännande. Lyssna bara på ”Everytime”.

Kammerer har skrivit musiken och Christoph Kurzmann har arrangerat skivans nio låtar. De flesta texterna har hon dock lånat, Ned Washingtons ”My Foolish Heart”, EE Cummings ”In Time of Daffodils” Cole Porters ”Everytime” är några av dessa.

Vad som är speciellt med Kammerer är hur hon utvecklar sångformatet. I grunden är låtarna enkla melodier med drag åt det sorgsna, men det är som att själva musicerandet kommer in från ett annat håll än vad som är brukligt. I mycket handlar det om andra detaljer, andra sounds. För i sig är Burkhard Stangls vibrafon på den luftigt vackra ”My Foolish Heart” inte experimentellt eller annorlunda. Men ställt bredvid Dafeldeckers bas och Dörners trumpet – som i sig själva inte heller är experimentella ¬– händer något oförutsägbart. Magin i ett plus ett är tre fungerar ganska bra här. Några andra höjdpunkter är den korta droniga ”This is not a dream”, den spröda ”Timeshaped Face” och ”High” där kontrasten mellan Kammerers enkla staccatogitarr och det mer svävande ljudbaserade skapar intressant spänning.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry