Maria Eriksson: Stjäl det du behöver

Maria Eriksson
Stjäl det du behöver
TEG 022

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2013-04-04 20:09

När jag lyssnat på Maria Erikssons nya cd plockar jag fram ett par skivor, som kanske nästan är glömda. Det är mycket synd. Jag är inte ute efter några glömda mästerverk, men efter det som Franz Kafka kallade ”en mindre litteratur”; den han själv föredrog. Den som i ett stort språk använder en lokal, nischad, begränsad, trängd variant, där varje ord och vändning måste ges ett helt eget uttryck och knappast lämpade sig för att glittra belyst av största strålkastarna. Att jag tog fram dessa två gamla skivor berodde först på den sista låten på nya skivan, ”Fotsoldat”, med text av Kristoffer Leandoer. En egenartad blandning av litet trallig pop, svidande vemod, varm igenkännande poesi, där Eriksson helt mästerligt i det lilla låter den varma lättsjungna stämningen brista under våra fötter genom att låta barn plötsligt sjunga ”jag är en fotsoldat I kriget mellan ge och ta” och lyfter det långt bortom den smågrubblande existentiella stämning som bär låten. Först känner jag varmt behag, där hennes röst omsluter mig som en morgonandedräkt, sedan kommer en isande känsla, att det rör sig om något annat.

Det var länge sedan någon musik högg på det viset. Nu skedde det. Och jag lyssnade på Santa Maria, också det en varm, energisk popmusik, men som växer och vränger sig, slirar in på naiva folkslingor, klättrar uppför improvisationens mäktiga berg. Jag säger inte att det här är totalt lyckad improrock. Men här spricker musiken och hennes röst slinker på ett förrädiskt enkelt vis undan konventionerna – hon håller upp dem som masker inför oss och medan jag sitter där och glor drar hon sig hastigt undan i en förvånande rörelse. Det är smart och starkt.

En underskattad skiva, mycket mer än avglansen av sin yta. För att då inte tala om hennes andra album från 2006 (herregud, är det så länge sedan!), Strountes.
Här har hon hamnat ihop med Mats Gustafsson och Anla Courtis. Det är en av de improskivor jag älskar mest men som också är ojämnast. Problemet var ju hur de aldrig riktigt kom ihop. När jag lyssnar nu hör jag hur Gustafsson söker henne med sin mörka stämma, men aldrig riktigt vågar kliva fram. Som han senare gjorde med Neneh Cherry. Medan Maria Eriksson låter rösten vara som en eldfluga på kvällen, som närmar sig rutan, studsar mot den, kommer tillräckligt nära glöden för att bli svedd. Det som inte riktigt lyckas fyller de ut med olika pling plång banal impro, de känner varandra inte så mycket musikaliskt att de vågar lita på vars och ens tystnad.

Men spänningen finns där hela tiden. Och nu när jag hör den igen lyssnar jag till en av de mest fascinerande rösterna i dag, Maria Eriksson, och jag hör vad hon kunde men inte fullt ut gjorde. Här finns öppningar. Hennes musikalitet är som en väldig byggnad med mängder av in- och utgångar som förbinder henne med olika strömmar, tider, idéer.

Det hörs ju också på Stjäl det du behöver. Både här och där tycker jag mig höra reflexer av de nämnda plattorna. Men nu är tiden en annan, den ger annan energi. Mindre lättsinne kanske. Hennes röst är som ett instrument, som finkänsligt rör sig runt melodikärnan i titelmelodin för att förkunna en viss tveksam eufori.
Hon suger på känslornas möjligheter – jag menar då inte att hon känner sig si eller så eller vill berätta något ur sitt liv. Det kanske hon vill, men det framgår i så fall inte. Det handlar mer om en effekt hon vill undersöka.

Det är en fördel att hon använder svenska språket. Hon är bortom det belastade, och vågar verka naiv ibland för att i nästa ögonblick stråla och med bara en liten skärpning av rösten kalla på intensivare uppmärksamhet, vässa texten, spetsa de vanligaste idiotierna i världen och närmiljön utan att gå in på pinsamma detaljer. Hon vill alltså inte vara universell men är dock mer än giltig, hon föredrar det mer resonerande, ett slags mummel eller ivrigt tjat, som bottnar i en oemotsäglig övertygelse, där tvekan ännu tillåts eka.

Musiken och texten är suveränt spända mot varandra. Ingen kan som hon kasta ur sig en räcka konsonanter: ”…du dig kallar jag…” till exempel i ”Ljus i gråa dagar”. Hon spottar plötsligt ur sig detta och det sprider sig som en klåda i musiken.

Det är fortfarande en reflekterande melodisk pop, men det är jävligt skärpt och är aldrig oviktigt. Hon vågar till och med dra på med skönhet och körklang, som nuddar vid det banala, eller i alla fall naiva. Men inställsamt är det ändå icke för hon bryter samtidigt upp de rosa molnen. Det handlar om trovärdighet och hon vågar låta alla de tankar och känslor nudda vid henne själv och reflekteras i musiken.

Den känns ofta som att sitta och fundera för sig själv. Då kan trosvissheten likna en psalm, vara förtvivlad som en blues och förbannad som den värsta husockupant. Svårmodet bultar i ”Värld av glas”, jag trampar igenom med nöd och näppe räddad ur den mardröm som vilar på basens envetna groove. Med sin musik skapar Maria Eriksson figurer som bränner in som en blandning av besvikelse, förälskelse och tunga känslominnen. Hennes röst lägger sig runt mig som varm mörkt vatten, där jag ett ögonblick minns svåra ord jag hört, ord av avvisande, brännande förnekelser. Tröstlösan blir akut.

Men musiken bär mig vidare.

Ett och annat impressionistiskt ögonblick ur någons dygn, hon får mig känna mig som den just vakne som ännu dröjer i drömmens kärleksfyllda värme. Eller det är kanske hennes röst som låter så. Alla dessa uttryck bär hennes ljusa röst i slingor och variationer, och när jag nu lyssnat igen på alla de här skivorna är jag ännu mer övertygad om att Maria Eriksson inte bara är en av få verkliga konstnärer inom sin genre, hon har också mängder att ge genom att gå in i andra rum också och möta musiker som – ja, varför inte Mats Gustafsson.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry