Marja-leena Sillanpää: A certain kind of song will emanate from 66 of them

Marja-leena Sillanpää
A certain kind of song will emanate from 66 of them
Satumaa kustantamo/ Rönnells Antikvariat SK 1001 / TJÄFT 015

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-02-06 11:58

Jag bryr mig inte om hur hon gör. Det är den där närvaron som räknas. Marja-leena Sillanpää har ju också gjort utställningar, som åberopar de döda. Utomhus. Inomhus. Överallt en synrand som inte fogar sig in i den vanliga. På sätt och vis sysslar hon inte med visuell konst eller hörbar, men med båda, eller något tredje, där jag förväntas höra då jag ser och se då jag hör.

Det förekommer ofta ett slags inspelningar med kraftfull apparatur, som registrerar energier och elektroniska störningar, som kan höras som röster, något från andra sidan. Det är förstås fascinerande; på samma sätt som arkeologiska gissningar om forntiden är det. Det är luckorna som fängslar, avståndet, och förstås tanken på ens eget jag. Tidsspann och avstånd blir ju så stora: och mitt i allt detta befinner mitt jag sig. Också Marja-leena Sillanpää granskar jaget. Men hon väljer egna siktpunkter bortom teknologins möjligheter.

De maximerade elektroniska uppförstoringarna vidhåller teknologins ”objektiva” möjligheter kombinerade med en viss svindlande fascination. Sillanpää gör samma sak, men förmår gestalta sina verk på ett annat vis. På en utställning hade hon täckt fönstren med lakan, underkläder hängde på streck, sorterade vita föremål låg på stolar, bord och en säng. Lappar med blyerts meddelade: ”ett evigt andetag”. Runt väggarna löpte en teckning med en enda tjock svart linje. Ur en högtalare kom låga knackningar, då hon krossade 46 koppar och glas. Lika många som då hennes år var!

Jag trädde in i en besvärjelse, ett dödens rum, galleriet förvandlades till en hiss som stilla förflyttade mig.

På ett liknande vis gör hon med ljud. Då hon på denna skiva låter en sång emanera från 66 författare, handlar det både om Dante Alighieri och Sonja Åkesson. Röster på olika språk ekar, hon har kombinerat alla dessa ljud till ett stilla sorl, som flödar fram, som att låta glömskans flod byta riktning.

I samma anda har hon också just gett ut flexiskivan bring life to 33 of them(Phantome Archive). Här är fem minuter med andra döda författare.

Sillanpää håller kvar sin konst i en stämning. Hon är inte elektronisk utgrävare, hon söker känslornas arkeologi, samtidigt som hon behåller sig själv som betraktare och låter sina egna emotioner spilla över.

Så lyckas hon hålla en närmast vemodig stämning. Av förflutenhet, försvinnande, död, upplösning. Språken, rösterna, ljuden, författarnamnen fungerar som en sönderfallande insektssamling, där namnen är prydligt textade men vingar, färgpigment, ledade ben och antenner är söndriga intill försvinnande. Hon räddar känslor ur glömskan.

Jag skrev en gång om Sillanpää, att hon lyckas växla mellan bräckliga trivialiteter och det spänstigt sublima, vilket ju enligt Tomas Tranströmer är poesins villkor; och livets.
Döden blir i hennes rum lika verklig som liv.
Det är ett under hur hon lyckats.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry