Mark McGuire: A Young Person's Guide to Mark McGuire

Mark McGuire
A Young Person's Guide to Mark McGuire
eMEGO 117

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tors, 2011-06-02 21:04

Mark McGuire är 24 år och amerikansk lagledare för den nykosmiska sektionen för lägereldstrubadurer. På nya samlingsdubbeln A Young Person’s Guide to Mark McGuire märks ingen fingerpickninguru, här snackar vi öppna ackord i dur, vacker musik för soligt väder. Tänk midsommar på landet med vännerna, några timmar före små grodorna. Perfekt. Nej, jag menar det.

Som medlem i dronekosmiska bandet Emeralds har McGuire och hans lika unga kompisar fullständigt snöat in på den trippade, repetiva krautrock som galopperar och guppar rytmiskt. När Emeralds spelade på Strand i Stockholm för några veckor sedan var det definitivt Mark McGuire som gjorde min kväll: hans envisa, formkänsliga sätt att med elgitarren bygga upp repetitiva mönster och tjocka mattor, ibland med bredarslade effekter som phaser och flanger men väldigt ofta med ett renskalat ljud, friskt som nyponros. Emeralds-konserten var en skamlös hyllning till Tangerine Dreams 80-tal, alltså inte från modulsyntarnas strömmande epok utan ett kallare och pipigare sound, som på gränsen till en ny epok.

A Young Person’s Guide to Mark McGuire är en tuff titel för oldtimers men låt inte det avskräcka – skivan är rik och generös. Här samlas låtar som tidigare givits ut i små upplagor på kassetter, cd-r och samlingsplattor. Jag har tidigare bara hört cd:n Living With Yourself från ifjol, också det en instrumentalskiva med mestadels snälla gitarreffekter. A Young Person’s… spänner stämningsmässigt från minimalistisk och kosmische – inte minst har Ash Ra Tempels Manuel Göttschings gitarrspel stått modell, framför allt hans makalösa soloskiva E2 E4 från 1984 – till svettigare rockstänkare som tåbadats i distortion men aldrig så krautfärgen bleknat.

Mark McGuires gitarrspel bryter inte ny mark. Tvärtom är det svårt att säga att jag inte hört det förr - det har jag, nästan! Men även om det doftar gammeltyska trivseltofflor finns en samtida ton i spelet, en meditation för vår egen tid, Delaypedaler och syntarpeggion bygger upp strukturerna, rytmen är konstant och maklig, färgpaletten ungefär densamma, i längd varieras det från tiominuterslåtar som växer till korta sekvenser som framkallats på ett par minuter. Det kan låta som om McGuire har ett snävt uttryck men nej, hans kosmiska lilla kolonilott är i strålande skick, konsekvent vårdad och full av skärpa. Hängivenheten är värd att ta in.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry