Martin Küchen: Hellstorm

Martin Küchen
Hellstorm "Man erkannt langsam das Elend, das über uns nun gekommen ist"
Mathka LP MTHK 08

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-12-06 12:05

”Långsamt upptäcker vi det elände som kommit över oss.” Orden är faderns. Matin Küchens spel liknar alltmer en anteckningsbok. Men en sådan av stor vikt.

Jag har skrivit det tidigare och behöver inte upprepa det igen, hur Martin Küchen under senare år alltmer intensifierat sitt spel, hur hans improvisationer finner allt tätare poetiska formuleringar. En vanlig professionell förståelse är de gamla vanliga utsagorna om rutin och fantastiska medspelare; man måste ha folk man inte kan vänja sig vid för att skapa bra impro. Vanor och gruppkänslor är inte alltid bra; friktion och överrumplingar desto nyttigare.

Så är det. Utan till exempel Raymond Strids slagverk och extrema smaker för ljud kanske inte Küchens spel i dag skulle låta som det gör. En spekulation förvisso, men jag kan ju konstatera hur Küchen under de dynamiska senare åren omgivit sig med en rad olika spelare och samtidigt öppnat spel och tankar för sin egen historia.

Det senare tror jag är viktigt. Ungefär som en författare som finner ett ämne, som visserligen inte avbildas men ändå genomströmmar viljan att formulera en vittomfattande erfarenhet. I det här fallet hans familjehistoria. I Bruder Beda var det tydligt och resultatet var ett lika begrundande sorgearbete som mästerligt skapande av frågor kring både religion och hur historien påverkar enskilda öden.
I dag känns det som att Küchen, liksom undertecknad, kan reflektera över vilken betydelse kriget har haft för mängder av européer.

Det är i denna berättelse han doppar sina instrument, barytonsaxofon, altsaxofon, litet elektronik.

Att gå till botten är något annat än att snabbt röra sig för vågsvall och vindar på ytan. Det kräver starka lungor, vilja, längtan och innebär en stark risk, då ju konstnären/musikern knappast vet vem han eller hon är då hon åter kommer upp till ytan. Musiken är garanterat icke längre densamma.

Eftersom Küchen gång på gång återvänder till sin tyska historia vill jag påminna om hur generationen, som just genomlevt kriget, hanterade sin existentiella ångest och hur alla värden sålts ut. I min bokhylla står ett gulnat exemplar från 1948 av poeten Günter Eichs samling ”Abgelegene Gehöfte”, illustrerad med svarta, tunga bilder i ett silande skymningsljus; efter katastrofen finns bara de minsta substantiven kvar. Eich skrev:

*Detta är min mössa
detta är min rock
här är mina rakgrejer
i väskan av linne.

Konservburkar:
Min tallrik, min mugg
i den vita emaljen har jag
ristat mitt namn.*

Så inleds dikten ”Inventering”, skriven efter krigsslutet. Så låter Küchens spel, nerskrapat men märgrikt. Senor som glimmar vita, ben som är hackat. Ett ristat namn i varenda solo, mödosamt, bokstav för bokstav. Han har doppat sin musik i Europas historia, han har fyllt luften i instrumentet med den unkna andedräkten av krigets och nazismens förödelse. Och det är en sorg som också räcker för nuet. Av de fem solona hör ”Sarajevo” till höjdpunkterna. Inte minst för att han låter sina insikter fräta igenom de instrumentaltekniska erfarenheterna för att likt en sentida spelande kollega till Eich göra en inventering.

Och för att bli mycket personlig, känner jag både Küchens europeiska släktlandskap och all den sorg som finns där, alla förskjutningar, som också återverkar på hans sätt att spela. Det personliga, som jag nästan smet undan är hur jag känner min egen fars smuts, skam, doft efter fem dolda år i den holländska motståndsrörelsen. Detta är det Europa vi är en följd av.

Albumet är inspelat i en enda tagning i Allhelgonayrkan i Lund med hjälp av Jakob Riis. Direkt. På sitt sätt vågat, på ett annat sätt en försäkran om ett rum som passar denna musikaliska liturgi.
Med sin orädsla att tränga in i en personlig historia, att våga forma känslor i ett slags känsloarkeologi samtidigt som ingenting är lagt för evigt av erövrade sätt att spela, det gör att Martin Küchen tillsammans med Sten Sandell hör till de improvisationsmusiker i landet som finner helt nya vägar och övertygande konstnärliga resultat. De båda bevisar för mig att konstnärer och musiker som förmår betrakta sig utifrån och resonera kring den egna konsten kommer vidga sina fält.

Det är det konstnärliga resultatet bortom överenskommen lättja, som bara vilar på spelmusklerna, som förenar honom med Günter Eich, som avslutar ”Inventering” på detta vis:

*Blyertspennan
älskar jag mest:
På dagen skriver jag verser
jag tänkt ut om natten.

Detta är min anteckningsbok,
detta är min tältduk,
detta är min handduk,
detta är min tråd.*

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry