Martin Küchen The lie & the orphanage

Martin Küchen
The lie & the orphanage
Mathka

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2010-06-10 17:30

Ett soloalbum på baryton och altsax + litet annat. Küchen skapar från start ett rullande, pulserande, trampande sound som känns allt otåligare. Klangen är dov, nästan hotfull, eller osäker, som om han sökte efter ljudkombinationer han visserligen finner, men också bara delvis snuddar vid. Jag kan tänka mig att det även är idén. Att inte fastna i sina egna svallvågor. Att inte få sista ordet.

Hans musik porlar och rinner framåt, men den är också vass och kantig, snittytorna i musiken får den att välla fram. Nya bitar fogas ihop.

Albumet framstår för mig som en reflexion över lögnens makt över vårt språk och våra liv. Hur vi fogas in i sammanhang som kanske inte alls är sanna. Och hur historien också väller in över oss, då den lyckas bryta de fördämningar som byggts upp. Hela Europa är fyllt. Se bara hur de centraleuropeiska staterna åter fyller parlament och folks sinnen med rasism och självgodhet. Det är berättelser som sett ut på ett vis då det passade och ett annat senare. Här ryms existentiella val. Som också blir t ex en familjs historia.

Küchen berättar om sin tyske far, som ”var den ende i familjen som slagits på Hitlers sida”, han berättar om fånglägren för de tyska soldaterna, men antyder även en annan historia, de allierades övergrepp. Då rör han sig med denna parallell också i musiken mot såriga områden i minne och känslor. Han river sig ner genom sårskorporna. Och jag minns vad min egen far berättade om död, val, motstånd. I holländska motståndsrörelsen genomförde han under kriget ett bombdåd mot tyska officerare. Bomben exploderade, men vad han inte visste var att tysk trupp var nära, han kom undan bara för att se hur de grep alla civila och avrättade dem. Då han berättat detta teg han och vägrade någonsin mer beröra ämnet. Det finns så mycket lögner kring allt detta, ensidigheter som också skär rakt in i vår egen historia idag. Hos mig lika väl som Martin Küchen.

Det alkemiska undret är hur denna såriga variga historia om död liv lögn förvandlas till en tät flödande, litet hackig musik som spänner mellan sårkanter och bandage, som öppnar ljudrum där det bara är att gå in och vistas, fascinerad. Det är mycket rituellt, pockande, maniskt, sökande.

Han har alltså en anledning att lägga denna solomusik tätt inpå. Strukturer, variationer, klanger är inte enbart för skojs skull. Likt ett språk måste de behandlas och betraktas. Instrumentet snittar upp väven – av lögner, av föreställningar, av val – och öppnar för nya strukturer. Att pröva på.

Uppgiften är grannlaga och frågan är ju också om musiken inte bara är angelägen utan också en angelägenhet.

Den har passion, längtan, kärlek, kåthet, sorg, smärta, ja, allt men uttryckt på ett vis fjärran från alla klichéer (= fibrerna i lögnväven).
Maniskt pulserande mitt i extasen har Martin Küchens spel vad som förr brukade kallas duende.
Öronen och tankarna släpper inte denna musik i första taget.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry