Mats Gustafsson x4 (Stackenäs, Fernandez)

Gustafsson & Stackenäs
Blues
Atavistic 163 (Border)
Agustí Fernández & Mats Gustafsson
Critical Mass
PSI Records 05.06
Mats Gustafsson/Fred Lonberg-Holm
(s/t)
Ideal Recordings 028 / Kning Disk KD003
Mats Gustafsson / Luca Tomasso Mai
(s/t)
Ideal Recordings 031 / Kning Disk KD004

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2009-10-30 02:23

Saxofonisten Mats Gustafssons redan stora skivkatalog har utökats rejält under hösten. Soloskivor, musik av Olle Bonniér och skivor med grupperna The Thing, Nash Kontroll, Peter Brötzmann Chicago Tentet och samarbete med bland andra Zu och antagligen några till jag inte har koll på. Den här recensioner lämnar dock överstående åt sidan och ägnar sig åt fyra duoskivor, varav två cd och två singlar.

Det intressanta med duoformatet inom improvisationsmusik är att det ställer lite speciella krav på musikerna. Fullständig närvaro hela tiden, lyhördhet gentemot den man spelar med och inte minst en hög dos av kreativitet. Det går inte att gömma sig bakom en tredje eller fjärde person för att vänta på att idéerna ska komma.

Att Mats Gustafsson har dessa kvaliteter råder det inga tvivel om. Det framgår inte minst efter en jämförande lyssning av dessa fyra duoinspelningar, som i det mesta tar ansats i ljudskapande snarare än melodier och harmonier. Olika instrument hos respektive medmusiker, Gustafsson själv spelar bariton-, tenorsax och alto fluteophone, ger olika karaktär och inte minst träder olika temperament fram. Medan gitarristen David Stackenäs spel går åt det mjuka, runda hållet, använder pianisten Agustí Fernández ett kraftfullare uttryck. Fred Lonberg-Holm spelar fragmentariskt och skrapar fram ljuden på nyckelharpa medan baritonsaxofonisten Luca Tommaso Mai snurrar runt i dov baritondans.

Mats Gustafsson anpassar sig, men tappar inte på något sätt bort sig själv. Tvärtom känns spelet hela tiden igen. Det bubblar, skriker, viner och klagar, om än med olika dynamik, olika intensitet och olika temperament. Ibland tar rena toner vid, men oftast handlar det om att skapa en uppsjö av olika ljud.

Tillsammans med gitarristen David Stackenäs smyger han fram längs "You have to get low as a toad again" (to Hound Dog Taylor). Svaga kluckanden formas till Stackenäs mer långa men föränderliga toner. Blues i någon vanlig bemärkelse blir det aldrig men de fångar dess kärna – innerligheten och ärligheten som med en sorgsen underton tar form, verkar och blir levande.

Den totala bilden blir en musik som tar sig an ett ödmjukt förhållningssätt med avslipade kanter. Både vad gäller samspelet och det färdiga resultatet. Gemensamt håller de nivåerna och lockas inte in i det expressiva och hårda. Stackenäs varierar mellan droneljud och korthugget spel med dämpade toner, Gustafsson låter ömsom tonerna ljuda ut i långa sammanhängande sjok, ömsom bubblar, smackar och susar han.

"Shave ´em wet (to Memphis Minnie)" är ett bra exempel på det första. Långa, något vassa, ljud från gitarren som vibrerande möter varma lågmälda toner från Gustafssons saxofon. De två blir ett! "Bumble bee blues (to Åke Hodell)" är ett exempel på motsatsen. Stackenäs korthuggna spel öppnar upp stigar åt olika håll. Gustafsson fyller i med små smackanden och bubblanden.

"Critical Mass" med pianisten Agustí Fernández är en betydligt tuffare inspelning än "Blues". Dramatiken och spänningen får större utrymme. Gustafssons spel är hårdare, snabbare och ljuden tar avstamp från en råare och kantigare botten. Kraften tar vid.

Fernández rör sig formligen över hela pianot, han befinner sig såväl i det som vid dess tangenter. Hans spel rör sig från minimalistiska passager till dovt mullrande och utsvävningar i tonmönster hämtade från den konstmusikaliska världen. Ofta är han inne i instrumentet och rumstrerar med dess strängar. De rasslar, skrapar och ljuder på alla tänkbara sätt. Och han gör det med bravur, stundtals är det ett extremt fysiskt spel.

Skivans tio spår, där alla heter "Critical Mass", rör sig i olika banor. Spår tre är en snabb liten rackare där Fernández hackar fram tonerna och saxofonen spottar ur sig ilska. Grisen skriker, är väl inte en helt fel beskrivning. Snabb är också spår tio, här byter dock Gustafsson fokus. Från ljudskapande saxspel går det över till aggressivt flöde genom skalorna. Strukturen är fastare och det går att tala i termerna av komposition, trots det improviserade sammanhanget.

Men långt ifrån allt handlar om flöde. Minimalistiskt målar de fram känslor av vackert vemod på spår fem och på spår sex så puttras och skrapas det fram en lågmäld dramatik.

Förmågan att leda in musiken på nya vägar är en av storheterna med "Critical Mass". Reaktionshastigheten hos de båda musikerna är enorm. De plockar upp stämningar och figurer från varandra, drar ut dem, nyttjar dem och vrider upp spänningen i topp.

De två ytterligare skivorna är singlar utgivna gemensamt av Göteborgsbolagen Kning Disk och Ideal. De ingår i en serie om tre skivor, varav den tredje (duo med Lotta Melin) kommer i början av 2006. Snyggt och smakfullt utformade med teckningar av Leif Elggren och titlar av Erik Lindegren.

För det första vill jag säga att singelformatet är oerhört spännande i sammanhanget. Framförallt ur ett lyssnarperspektiv, med endast fyra minuters innehåll blir det, i alla fall för mig, en betydligt närmare och mer koncentrerad lyssning. Jag vill inte missa något, och inget hinner störa min uppmärksamhet.

De två improvisationerna med Fred Lonberg-Holm, som här bytt ut cellon mot nyckelharpa, går åt det mer fragmentariska hållet. Han använder både fingrar och stråke, knäpper och gnider frenetiskt fram klagande och atonala ljud. Detaljrikt och expressivt, även om de stundtals inte verkar nå fram till varandra. Kontrasten mellan baritonsaxofonens muskler och nyckelharpans vemod på "But a cry of pain rolls up a mountain" är givande och skapar en inneboende spänning.

På baksidan "and throws itself from a cliff to crush" byter Mats Gustafsson till det egenhändigt skapade instrumentet alto fluteophone. Den ljusare tonen blir ett passande komplement till nyckelharpan, men Lonberg-Holm bryter sig ut i ett än mer skrapande spel, medan tonerna får större utrymme hos Gustafsson.

På singeln med baritonsaxofonisten Luca Tommaso Mai verkar (singeln är ensidig) får man träda in i en underbart virvlande värld. De båda baritonerna snurrar runt i vild dans med kraftigt spel i skalor. De svarar på varandras tilltal, lägger till, drar ifrån och vandrar vidare. Ibland skorrar det så djupt att jag måste harkla mig! På fyra minuter hinner man säga ganska mycket.

(Publicerad 2005)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry