Max Eastley, Graham Halliwell, Evan Parker, Mark Wastell

Max Eastley, Graham Halliwell, Evan Parker, Mark Wastell
A life saved by a spider and two doves
Another Timbre at 06

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2009-10-05 13:56

Evan Parker skapade den där speciella mångtoniga flödande sopransaxmusiken utan några som helst pauser, det vi gärna förknippar med brittiskt 70-tal. Sedan dess har många följt efter. Mer eller mindre virtuost.

Att Parker själv är svindlande vital vet alla vi som då och då hör honom spela live. Stämningen är magisk och jag känner mig som den vajande kobran framför min ormtjusare. Hans konsekvens och behärskning av instrument blir allt mer hypnotisk. År efter år, och trots ett överflöd av skivor, där en och annan i ärlighetens namn är umbärlig, hör han till de få som också mitt i medelålderns erövringar behåller nyfikenheten.

Ibland kommer därför förbluffande album. Detta är ett sådant. Etiketten Another Timbre har en förkärlek för ett slags meditativa japanska tongångar. Jag skriver ett slags, för detta är i mina öron väldigt mycket ekon av den stora kulturen i öster uppfattade av västligt tänkande öron. Det kan alltså bli mer gest än innehåll, mer new age än impro. Att kasta loss från improhamnen och dess frihetsflagg kanske är bra för Parker. Det är väl några år sedan Jim O´Rourke apropå improvisation påpekade att Evan Parkers grupp knappast kunde räknas som fria improvisatörer. Evan Parker spelar Evan Parker! Vilket ju är en väl så utmejslad men dock form.

När nu Parker slår sig samman med Max Eastley, Graham Halliwell och Mark Wastell blir omgivningen en annan än vanligt. De hävdar hårt ett stillsamt smekande av lågmälda, långa, ja, till och med långtråkiga toner, som de tålmodigt fogar samman i dirrande klanger. De där vågrörelserna i luften blir så musikens syre. Och Evan Parker spelar eftertänksam sopransax, verkar njuta av varje ljud som om han hörde det för första gången. Resultatet är svindlande vackert. Alla har ju sina käpphästar. Då Parker ibland tröttnar på sina medmusikers dito, tar han fram sina egna och väver vanliga täta musikstycken. Då är det naturligtvis hisnande så skinnet knottrar sig, men ändå en upprepning.

Så mycket bättre då om alla lyssnar på varandra och söker de erogena zonerna i musik och hos medspelare. Det är ofta så här - som om de sutte på Little Theatre år 1970! Ändå så olika. Jag kan tänka på Ovary Lodge, Parkers egna grupper... Fast att tonbildning, spelsätt och estetik totalt skiljer sig. Det är så lätt. Det svåra har gjorts genomskinligt. Risken är bara att denna musik efter detta första möte övergår till en stämningsmusik mer ägnad för bakgrund än lyssning. Men år 2007 lät gruppen så här oaggressivt lycklig och fundersam; lust härskar i minsta ljud.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry