Mayas + Abdelnour x3

Mayas + Abdelnour
Myriad
Unsounds 30
Abdelnour, Christine / Bonnie Jones / Andrea Neumann
AS:IS
Olof Bright 35
Spill (Magda Mayas & Tony Buck)
Fluoresce
Monotype 050

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2012-09-13 22:11

Magda Mayas och Christine Abdelnour, två av den samtida improvisationsmusikens mest spännande namn. Mayas vid sitt piano och andra klaviatur och Abdelnour på sin altsaxofon. På ett fantastiskt sätt vidgar de det klangliga språket, samtidigt som de gräver sig allt djupare in i sin egen musikalitet där intresset för klangernas innehåll går parallellt med den tekniska uppfinningsrikedomen. På tre nya skivor möter vi dem, dels tillsammans i duo och dels i inspelningar med andra, Magda Mayas i duon Spill med trumslagaren Tony Buck, Christine Abdelnour i trio med Andrea Neumann på sitt ”inside piano” och Bonnie Jones på elektronik.

Det är inte första gången Magda Mayas och Christine Abdelnour möts på skiva. Redan 2010 gav svenska Olof Bright ut en remarkabel duoskiva med dem. Men här dyker de upp igen, i en inspelning från Météofestivalen i franska Mulhouse i augusti 2011. Det är en helt fantastisk skiva! Kort, strax över en halvtimme, men oerhört koncentrerad. Christine Abdelnour växlar mellan att befinna sig i det höga registret och att dra ljudliga streck där hon ”stör” klangerna, får dem att låta trasiga, vibrerande, rasslande, bubblande. Några regelrätta toner har jag svårt att finna, istället sker ständiga mikrotonala förändringar. Men det är märkvärdigt hur tydlig Abdelnour är, varenda förändring är hörbar, varenda ljud urskiljbart. Samma sak gäller för Magda Mayas som under senare år trätt fram som en fenomenal pianist. Till skillnad från exempelvis Andrea Neumann befinner sig Mayas inte enbart i flygelns innandöme. Hon gnuggar strängarna, använder dem som den harpa de bildar, knackar i instrumentets träkropp, preparerar det – men använder också tangenterna. Hummanden, förtätningar, men också en glasklar klang.

Gemensamt formar de en musik som är oerhört koncentrerad – men också flyktig. Musikskapandet blir en process av ljud där nuet är det bestående. I tider av firande av John Cages (1912-1992) födelsedag är det omöjligt att inte se musiken som Abdelnour och Mayas skapar som ett arv efter just Cage. Ljud som musik, skapade utan att egentligen försöka berätta något. Det viktiga är ljuden i sig.

Ser man på dessa tre skivor tillsammans är en spännande aspekt hur olika de låter. Klarheten och det mycket formstarka hos duon Mayas/Abdelnour förbyts till ett myller av små ljud hos trion Abdelnour/Jones/Neumann. Och med orgel, distad klavinett och trummor från frirockvärlden talar duon Mayas/Buck ett helt annat språk än någon av de andra. Det är ganska symptomatiskt för improvisationsmusiken av idag, fragmentens 70-tal och tystnadens 90- och 00-tal har nu utvecklats till en tillåtande mångfald. Dessutom i en global miljö, Christine Abdelnour från Libanon/Frankrike, Bonnie Jones från Sydkorea/USA, Tony Buck från Australien/Tyskland och Magda Mayas och Andrea Neumann från Tyskland.

Kopplingen till Cage är tydlig även hos trion Abdelnour/Jones/Neumann som är släppt på Soundofmusics Thomas Millroths bolag Olof Bright. Millroth skriver i omslagshäftet till AS:IS att musiken är just en pågående process som startade för länge sedan och där John Cage öppnade upp ett mycket hårt inneslutet musikaliskt avantgarde. Frikostigt delade han ut nycklar till andra förhållningssätt, och även om Edgar Varèse och andra mycket tidigt under 1900-talet började använda ljud och oväsen i musiken var det Cage som faktiskt avdramatiserade oväsendet som musikalisk byggsten. På AS:IS finns även det anonymiserande med i bilden. Konnässören kan naturligtvis känna igen de respektive rösterna, men det krävs både kunnande och koncentration. Klangerna, som även för Christine Abdelnour drar åt det elektroniska, intervenerar och rör sig parallellt med varandra. Vad som kommer från Andrea Neumanns ”inside piano”, en ombyggd flygel utan tangenter och kropp, från Bonnie Jones elektronik, från Abdelnours altsaxofon är inte alltid lätt att veta. Och man behöver inte veta det, det känns inte så viktigt. Vad som dock är viktigt är hur de skapar tillstånd med sina ljud. Men det är föränderliga tillstånd där både mångfald av klanger och utdragna drones får plats. Även här befinner sig Abdelnour i det höga klangregistret, det brusar från elektronik, knaprar, knakar, rosslar – det mesta dock i lågmäldhetens tecken. På många sätt är det naturligtvis en extrem musik, men det funkar riktigt bra.

Klangerna på Fluoresce är lättare att känna igen – tror man i alla fall. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Tony Buck och Magda Mayas, men de överraskar. Skärpan ligger närmare den på Myriad än den på AS:IS, men det täta soundet är något helt annat. Något som liknar en distad gitarr, men som i själva verket (tror jag) är en klavinett, präglar mycket av skivan tillsammans med orgelspel och friformtrummor från rockens värld. Det finns inslag av drones, upprepade mönster och faktiskt, psykedelika. Visst, Tony Buck har en bakgrund i bandet The Necks, men att han får med sig Magda Mayas är överraskande – och kul.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry