Michael Francis Duch: Tomba Emanuelle

Michael Francis Duch
Tomba Emanuelle
Sofa Records (SOFA543)

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-10-07 12:31

Michael Francis Duch är en i raden av kontrabasister som reser i gränslandet mellan komposition och improvisation. Richard Davis, Maarten Van Regteren Altena, Barry Guy, Joëlle Léandre, Barre Phillips, med flera har alla bidragit till att göra kontrabasen till ett instrument med stor repertoar. Duch är fortfarande ganska ung men har redan hunnit med att jobba med flera musiker, allt från europeiska friimproprofiler till japanska noisepionjärer och moderna klassiska musiker. Hans klassiska repertoar består av verk av många stora moderna kompositörer och hans förmåga att applicera sin klassiska bakgrund i sina improvisationer gör honom till en väldigt spännande musiker.

Tomba Emanuelle är Duchs andra soloskiva. Den första, Edges, kom 2010 på norska +3dB Records och innehåller fem stycken av Wolff, Brown, Cardew, Feldman och Skempton. Komponerat alltså. Hans nya skiva, släppt på Sofa Music, innehåller ett enda spår som, i mina öron, låter helt improviserat. Stycket "Tomba Emanuelle" börjar så svagt att man knappt hör, byggs snabbt upp och utvecklas till en tung drone med stor detaljrikedom. Ofta ligger det en ton i grunden med flera lager av klanger ovanpå, det låter stundtals som mer än en basist. Duch spelar uteslutande med stråke och det monotona, eller tillståndet, är det som bär upp stycket. Det är ofta bara en enda ton som sträcks ut i olika riktningar, som en färg som blandas med en liten mängd andra. Grundtonen är densamma men med vissa skiftningar och nyanser.

Ljudet och lokalen måste ses som viktiga samarbetspartners. Inspelningen är gjord i Emanuel Vigeland Museum i Oslo, en oerhört mäktig byggnad. Tegel, fönsterlös, ödesmättad arkitektur och med ett stort valv täckt av erotiska, lätt obehagliga fresker. Valvet, och således Duchs komposition/skiva, bär det italienska namnet Tomba Emanuelle eftersom konstnären Emanuelle Vigelands askurna även finns där. Ganska kuslig historia. Mörkret i målningarna och djupet i rummet förstärker musiken och helhetsupplevelsen blir tämligen dramatisk. Soundet är enormt!

Efter 28 gåshudsframkallande minuter är det över. Lite kort kan tyckas, men samtidigt finns det tillräckligt med ljud, stämningar och djup i musiken att lyssna på och begrunda för en lång tid framöver. Mäktigt!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry