Michael Thieke, Biliana Voutchkova: Already There

Michael Thieke, Biliana Voutchkova
Already There
Flexion flex 006

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-11-13 20:23

Michael Thiekes litet vassa rundgående klarinettspel har kanske en del hört i grupper som The Magic ID. Hos honom fransar sig spelet litet grand av jazz. Här finns i alla fall en energi som hämtat ur den traditionen i kombination med en mycket sångbar minimalism. Jag tänker på honom som en av den dekonstruerande improns melodimakare. Samtidigt en lysande samspelare och improvisatör som drar igång rörelser och rytmer, som tenderar att gå runt och återkomma. Hans musik har ett evighetsmärke.

En ny bekantskap däremot är violinisten Biliana Voutchkova, också hon verksam i Berlin. Jag läser att hon utbildats i USA, har spelat mycket i New York. Att hon spelar brett med olika grupper framgår då jag lyssnar. Här hörs att hon är en van interpret, en strålande instrumentalist. Hon dekonstruerar inte fiolen, hon använder klassisk teknik och går ända ut i hörnen. Det betyder att hon inte har så mycket gemensamt med låt oss säga Annette Krebs eller Andrea Neumann från Berlinscenen. Hon har heller inget poetiskt eget nytänkande som till exempel Christine Abdelnour; med hänsyn tagen till att alla jag nyss nämnde spelar andra instrument än Voutchkova. Men det vore för enkelt att beskriva henne som konventionell. Tvärtom, skulle jag säga, för här finns en följsamhet och lyhördhet i kombination med uppenbar musikalisk vilja som är något så ovanligt som en varm, vänlig känna-sig-hemma-ton.

Voutchkova fyller musiken med en varm rörelse som skapar en lugn stillastående känsla. Tillsammans med Thieke uppstår ett slags feel-good, som är litet oväntad. Eller snarare en scenisk effekt som får bli en inre bild. Därför att jag tycker fiolen är så följsam, rörlig, nära och omslutande att hon hörs som perfekt till dans och performance. Hon och Thieke skapar en föreställning, där hans nynnande, litet vassa ton rör sig över ett golv och i ett rum som skapas av Voutchkovas spel. Hon spelar som om Thieke var en dansare, som om hans klarinett var dansen och hon bar fram den. På det viset har en ton och karaktär gjort Voutchkovas och Thiekes impromöte till något mer än det vanliga, eller i alla fall till något annat. Och jag tycker mig höra den melodiska, dansanta, rundgående, klangorienterade riktning inom den så kallade impron, som tog sin början bland annat i The Magic ID för några år sedan; melodins återkomst, loopens magi, rörelsens ljus, ett kliv ur dekonstruktionen. Och så här låter det i dag på denna väg.

För mig är detta en impro – om vi nu kan tala om improvisation längre – som fullständigt lyser av sin samtid.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry