Mike Cooper: Rayon Hula

Mike Cooper
Rayon Hula
Room 40, DRM409

Av: Sven Rånlund

Publicerad: lör, 2010-03-20 16:57

Att det var just exotica och hawaiigitarr electronican behövde visste jag inte, och förmodligen inte du heller. Mike Coopers Rayon Hula kom ut i liten upplaga 2005 på egna skivbolaget Hipshot. Nu blåser Lawrence Englishs pålitliga etikett Room40 liv i den igen – eller liv förresten, pressmaterialet påstår bestämt att skivan de senaste åren samlat ”a rather substantial cult status”, ett argument jag lydigt hackar i mig.

Som en slankare Les Baxter tar sig britten Cooper an 60-talets dunklare musikarv, den som lika gärna kunde ha sydamerikanskt påbrå som drag av Fjärran Östern eller hämta stoff från något drömskt Shangri-la. För ung för att själv kunna säga något med magstöd om denna musikaliska skatt går ordet istället till David Toop, han har ju ändå skrivit handboken i ämnet: ”Exotica/ a dream/ colonisation/ a bizarre image / an image of paradise/ mutual misunderstanding/ an imagined quality of elsewhere/ a projection from the unconscious/ a conjured place, person or atmosphere/ erotic desire synthesised with asexual phenomena/ constructs of the imagination, essences of difference/ that which is remote, other, unusual, unfamiliar, obscure/ a fantasy of alien culture, behaviour, appearence, environment/” (Exotica – Fabricated soundscapes in a real world, 1999).

Rayon Hula bär titlar som ” Kokoke Nalu”, ” Ho'omanau Nui”, rena Hawaiin i mina öron. Musiken är tillbakalutad, varm av sandigt knaster, kvällssol, vibrafoner, avlägsen djungeljazz, fältinspelningar, fågelljud och mängder av skevande gitarrer med runda, mjuka klanger.

Vad som gör att Mike Coopers hybrid inte bara blir sökt och illa funnen utan faktiskt smått experimentell är att karln faktiskt kan också lira slidegitarr som en infödd Exoticabo. Man dras in i hans garn, en tonalitet som låter melodislingor vandra utan att vara på väg någonstans särskilt, lite, lite, som om Alice Coltrane remixades av en easy listening Curd Duca eller särskilt loj Atom Heart.

Så skippa vårpromenaden, ta på en skrikig skjorta, spänn ut drinkparasollet och insup 10-talets exotica. Mjukare än i Mike Coopers elektroakustisk hängmatta landar man inte.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry