Mikroton x2

Kazuhisa Uchihashi / noid / Tamara Wilhelm
I Hope It Doesn’t Work
Mikroton, cd 28
Angélica Castelló / Billy Roisz / Burkhard Stangl / dieb13
Scuba
Mikroton, cd 30

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-10-07 12:20

Ryska Mikroton har med Kurt Liedwart vid rodret sedan ett antal år tillbaka levererat massor av intressant elektrisk/elektroakustisk/improviserad musik. Här kommer två nya mycket spännande skivor, en elektronisk kvartett på Scuba och en elektroakustisk trio på I Hope It Doesn't Work.

dieb13 har väl nått en punkt där han knappast behöver någon introduktion. Han har sedan länge visat hur musikaliskt man kan uttrycka sig med skivspelare och allehanda elektroniska hemmabyggen och på Scuba visar han också att han är en listig kompositör. Skivan består av ett långt spår som under knappa 42 minuter flyter som en ubåt i ett hav av ljud. Ensemblen han satt ihop består av Angélica Castelló på förstärkt fyrkantig subkontrabasblockflöjt och elektronik, Billy Roisz på elektronik, Burkhard Stangl på elgitarr och dieb13 själv på skivspelare och den hemgjorda "klopfer". Denna sättning torde ge en hyfsad fingervisning till vad det är för slags musik. Naturligtvis handlar det om elektronik musik, eller snarare elektroakustisk, där främmande ljud tränger fram ur alla skrymslen.

Det är genomgående en mystisk stämning, mycket abstrakt. Sus och brus, knäpp och knaster, några orelaterbara ljud, någon field-recording. Det skulle kunna vara en skiva i EAI-mängden. Men. Det är det inte, på grund av ett par saker. Det som gör Scuba intressant är en viss Burkhard Stangl, en av de mest fascinerande gitarristerna på improscenen idag. Mitt i all abstrakt elektronik så har vi en underbart klar Stangl som lägger små klanger, stora ackord, lite rock-gura och befäster musiken i verkligheten. Han spelar melodiskt och vackert, en underbar gitarrist. Det finns ett rått element, lite smutsig elektronik och ruffiga passager men andningsljuden från flöjten och Stangls silkeslena klanger hjälper till att hålla stycket organiskt och balanserat.

Det är för mig mycket svårt att veta vem av de tre elektrikerna som producerar vilka ljud, så det är inte värt att ge sig in på individuella prestationer. Det man kan säga är dock att elektroniken är mycket finkänsligt hanterad, som brukar vara fallet när dieb13 är i farten. Det blir aldrig för mycket och ljuden är ganska enkla, det låter ganska lo-fi. Det är mycket sällan det blir starkt. Det här är alltså inte någon noiseplatta. Det faktum att elektroniken spelas på ett så musikaliskt sätt bidrar även det till att Scuba blir en speciell skiva.

Stycket verkar på något vänster vara uppbyggt läns en tidslinje, men jag får inget grepp om hur. Det jag dock hör är att musiken flödar, hamnar i ett tillstånd för att sedan stanna upp och gå in i en ny fas. Detta ett vanskligt sätt att komponera på, det blir så lätt att det känns upphackat och att helheten blir lidande. Om den röda tråden klipps av hela tiden vad lämnas vi med då? Som tur är lyckas ensemblen göra varje del mycket intressant vilket gör att sammanhang skapas. De tar stumparna från den röda tråden och knyter ihop dem igen; det blir inte en rak linje utan lite knutig, krokig och skev. Men det hänger ihop. Istället för att göra mig irriterad över att bli avbruten, får de olika delarna och deras abrupta avsnoppningar mig nyfiken. Aktiviteten i ensemblen är relativt hög och det blir aldrig tråkigt. Att dieb13 lyckas få ihop det och skapa en sådan helhet är remarkabelt.

Syskonskivan I Hope It Doesn't Work presenterar ett möte mellan japanske gitarristen/daxofonisten Kazuhisa Uchihashi (Daxofon är ett instrument bestående av vackert snidade träbitar som stråkas, ett instrument uppfunnet av Hans Reichel), den österrikiske cellisten noid och elektrikern Tamara Wilhelm, känd för sina hemgjorda elektroniska pinaler. Jämfört med kvartetten på Scuba så bjuder denna trio på mer "traditionell" impro/EAI. Detta betyder dock inte att det är mindre intressant.

Vi möts av en öppen men ganska aktiv ljudbild. Det är inget reduktionistiskt över det hela, snarare finns det en spelglädje som genererar mycket aktivitet. Det känns heller inte som något främmandegörande av instrumenten; cellon stråkas och plockas, man hör och känner trä, metall, fingrar och tagel. Gitarren och daxofonen är också tydliga, till och med Wilhelms elektronik är lätt att greppa och bjuder in lyssnaren istället för att fösa bort henne. Jag gillar det. Den största överraskningen är dock hur melodiskt och rytmisk musiken är, trion är inte rädda för att glida in i det konkreta. Elektroniken är galet lo-fi, men det låter fantastiskt bra. Ibland låter det som en röst som ligger och svävar, och Daxofonen avger även den ett ljud som liknar tal. Tredje spåret "M" låter nästan lite kusligt med en klagande Daxofon, en skör gråtande cello och pulserande elektronik. Det långa fjärdespåret, med den likaledes långa titeln "From A Purely Practical Viewpoint, This Sounds Complicated" har en droneaktig karaktär med arg elektronik men stundtals också vacker gitarr. Att Uchihasi också (likt Stangl) spelar så melodiskt är kul. Musiken på I Hope… låter väldigt opretentiös och enkel. Det är rakt på, rakt upp och ner och går rakt in. Jag tycker att det är riktigt bra.

Gemensamt för Scuba och I Hope This Doesn't Work är blandningen av och den fina balansen mellan rå elektronik och melodiska element. Detta gör att de sticker ut ur mängden och blir minnesvärda. Två höjdarskivor från Mikroton!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry