Mira Calix + Alexanders Annexe

Mira Calix
Eyes Set Against The Sun
Warp150 (Border)
Alexander´s Annexe
Push Door To Exit
Warp152 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: mån, 2009-10-26 14:28

Mira Calix musik har lämnat mig tämligen oberörd både live och på skiva. Inte dåligt, men halvfärdigt, lättviktigt, alltför fragmentariskt. Electronica som vill mycket, men som hamnar i ett mellanläge, varken det ena eller det andra. Jag har gjort ett nytt försök med två skivor, årets aktuella Calixalbum, det tredje i ordningen, och ”Push Door To Exit” med Alexander´s Annexe som är en trio med Calix, pianisten Sarah Nicolls och ljudkonstnären David Sheppard.

”Eyes Against the Sun” är ett steg framåt jämfört med förra plattan ”Skimskitta”. Ett mer sammanhållet album, längre låtar, en större satsning överhuvudtaget. Men skepsisen är fortfarande kvar, det är ojämnt, och bitvis tråkig musik. Hon arbetar mycket med fältinspelningar, som rinnande och kluckande vatten, fågelsång och ljudkällor som är svåra att härleda. Ett av Calix problem är att hon inte alltid lyckas skapa en laddning mellan miljöljud och musik, det känns påklistrat, onödigt. Hon borde i högre grad utgå från ljudinsamlandet och spinna trådar runt insekter (som hon jobbat med tidigare i verket ”Nunu”), naturskiftningar eller stadsljud. Skala bort fler musikaliska beståndsdelar.

En skolkör dyker upp då och då liksom violinisten Carmen McCabe och en klassisk orkester. Hon sjunger själv ibland, det fungerar i inledande ”Because to Why” när rösten mest är ett mummel som skapar ett spänningsmoment och ”The Way You Are When” är ganska intressant på det vokala planet när skolkören och Calix växelvis ploppar upp och vrider musiken åt olika håll. Men ofta leder sången ingen vart. Ett par gånger låter hon ungefär som en technoskadad Colleen. Pastorala inslag krockar mot kalla klanger. Men utan flytet, nerven. Det händer mycket. Samtidigt händer det ingenting. Ett par trevliga öar i smeten. Inte mycket som etsar sig fast.

Däremot är Alexander´s Annexe en positiv överraskning. Och kanske behöver Calix bollplank för att lyfta sig ett par nivåer. Ingen electronica, snarare elektro-akustiskt av klassiskt snitt. Absolut inget mästerverk, men jag tycker om att vistas i skivan som innehåller ett stycke på en halvtimma ungefär. Niccolls pianotoner kontrasteras mot skrapljud och ganska hotfulla sjok som bygger upp en ödslig och dynamisk klangrymd. Pianospelet är både försiktigt och dramatiskt. Och det slår mig hur skönt det är att lyssna på musik som inte är fast i meloditänk, utan som kan byggas upp i längre tidsintervall. Här finns det som saknas på ”Eyes Set Against the Sun”. Ett organiskt samspel mellan ljuden.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry