MonoMono: ADSR

Mono Mono
ADSR
Firework Edition Records FER 1087

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2011-05-07 16:45

Duon Mono Mono från Göteborg, dvs Lars Carlsson och Fredrik Nyberg, har skapat en berättelse i fyra partier. Fast jag vet inte om berättelse är rätta ordet, det är ett tidsflöde där bitarna collageartat lappar över varandra. Det finns ett tema som går igenom, det kunde kallas terrorism, men det kan också stavas politiskt motstånd; och i grunden finns ett tungsinne, en melankolisk begrundan över sakernas tillstånd.
Det är inte så faktiskt redogörande, där själva tonen med samma tryck hela tiden ger ett oemotståndligt uttryck, som när Pär Thörn tar hand om liknande teman ur tidssnitt.
Mono Mono har mer lagt sin berättelse på en poetiskt nivå.

Att ta sig an förlorarnas ibland våldsamma historia är ett spår i kulturen senare år. För några år sedan hade eleverna vid Malmö konsthögskola ett projekt i Folkets park, där Lars Andreas Tovey Kristiansen reste ett monument över den tidiga revolutionära arbetarrörelsen, ”unghinkarna”, ungsocialisterna. Med sällsynt känsla för det som i historien skjutits åt sidan valde han den form som uppstått i strejkbrytarbåten Amaltheas skrov, då Anton Nilsson sprängde sin bomb. Ett smått genialt grepp. Vi kan gå vidare till Steve Sem Sandbergs bok om Ulrike Meinhof, ”Theres” för att inte tala om Jutta Ditfurts hyllade biografi över Meinhof. Och just i dessa dagar har ju Leyla Khaled aktualiserats, eftersom hon polisanmäldes för folkrättsbrott av en bloggare, då hon besökte Stockholm. Anledningen till visiten var för övrigt att en film av Celie Eklund och Anders M Rundberg skulle visas. Den intervjufilmen var en del av Eklunds examensarbete för Malmö konsthögskola, beledsagad av en hel svit mäktiga målningar från Västbanken.

Alltså, den politiska kamp som förts med våld av dem som förlorat eller ännu inte (möjligen) segrat brukar benämnas terrorism. Detta politiska våld upphör inte att fascinera. Och ideologer i Timbro-sfären ägnar kraft och energi åt att fördöma vad de ser som vänsterns ostädade dyrkan av politiskt våld och hyllningar av olika ”favoritterrorister”, två är redan nämnda, Leyla Khaled och Ulrike Meinhof. Därmed anstränger de sig att förpassa till och med socialdemokraterna till ett förflutet, som gör att de inte längre har något att skaffa i vår tid.
Jag var tvungen att snabbteckna denna idébakgrund, som jag dagligen tar del av i dagstidningar, eftersom den ger en relief åt Mono Monos album vare sig de vill eller inte.
Deras berättelse rör sig suggestivt framåt, texterna är mer poetiska än redogörande, musiken vandrar från iskall dramaturgi till dronande påstridighet, men oftast är den sökande, litet virrig och vass.

”Nu försvinner vi ut genom munnen Nollpunkten någonstans i Ryssland / Snart blir det alldeles tyst omkring benen,” hörs den mässande stämman i ”Decay” och musiken roterar och dånar som en attackhelikopter. De politiska övertonerna är omisskännliga för mig – jag skrev politiska, inte agitatoriska!.
Och i nästa spår, ”Sustain” är evokationen tydlig, då de frammanar först Ulrike Meinhofs mor Ingeborg och hennes båda tvillingar Bettina och Regine. Den återvändande figuren går i melankolins tecken: ”som fortsätter att falla / husen i återkopplingen faller / nu slår det om till rött igen.”
Och det växlar obönhörligt till ”october 18, 1977, faller”. Det mytiska datum, då flera av RAF-fångarna i Stammheimfängelset lyckades ta sina liv.

Texten sveper vidare in hela 70-talet i denna sorgesång: ”vi faller i oktober”. Och både ryska revolutionen och marxortodoxin rasar genom de murkna golvplankorna. Hela tiden manglar musiken i ett slags frågande figurer som skär genom orden och ger dem en pågående tvetydighet, tills det oväntade slutet kommer som en ironisk trosbekännelse från berättaren: ”vi som faller finns inte / vi är mördarna.” Precis den problematik således som eleverna vid Konsthögskolan i Malmö tog sig an ovan. Förlorarna blir terroriststämplade, förlorarna räknas inte in i historien, det är förlorarna som får bära hundhuvudet, om de får bära något alls förutom skuld.
Det temat vävs effektivt samman med det politiska våldet och den dissonanta ganska enkla och effektiva musik som följer orden. Och de autentiska inklipp som plötsligt ekar genom klangerna, Ulrike Meinhofs klara röst och distinkta språk anas plötsligt.

Det finns stegring och inlevelse i Mono Monos berättelse. För snart medger berättaren att han ”tänker terroristtankar” och dubbelexponerar sprängningen av västtyska ambassaden i Stockholm 1975 med Detroit. USA. ”I kriget mot terrorismen har alla fel.” Konstateras, men det svarta drömda bombhålet sväljer ett oväntat idylliskt inklipp: ”Ulrike Meinhof fick en bok en bläckpenna en fiolstråke i julklapp.”
”Nu har vi stängt dörren för alla som förlorat allt” mässar rösten. Musiken är gäll, och den rör sig mot albumets höjdpunkt, då My Hellgrens cello och Emilia Wareborns viola möts i ett gungande minimalistiskt tema som om och om igen liksom lutar hakan mot handen i Melancholias eviga uttryck. Samtidigt stiger ljuden kring dem från upplopp, demonstrationer, någon skriker, skränar på engelska, en gäll kvinnoröst ropar att snuten kommer. Det är kaos, nederlag.

Samtidigt som jag satt och lyssnade på albumet klickade jag förstrött på mina mail. Plötsligt kom ett oväntat meddelande från Syrien, som jag öppnade. En ung människa med suddigt ansikte vädjade till mig, hjälp oss, vi ger aldrig upp, hjälp oss, militären skjuter, men vi går ut ändå, inklipp: demonstranter med flaggor, lik på gatorna, och till sist bara det suddiga ansiktet och textremsan som vädjar om hjälp…

Och jag tänkte att det är ju det här som Mono Mono handlar om. Men samtidigt är deras text-musik-ljud-verk en lägesposition från ett par människor utan makt, långt borta. Historien är där men dold. Våldet är där och helt öppet.
Detta verk rör sig långsamt, sårigt, smärtsamt runt frågan vem som är förövare och offer; finns den motsättningen alls. Är det inte makt vi talar om.
Ett sorgestycke över makten, ett av de mest djupträngande, förvirrande och smärtsamma jag hört på mycket länge.

ADSR är i sin betydelse ett slags mantra, att upprepa i den ritual som försonar oss (kanske eller möjligen eller knappast) med historien: Attack, Decay, Sustain, Release.
Men den där förlösningen, den mumlar sorgset i kaoset.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry