Monotype x 3

Cremaster
Noranta graus a l’esquerra
Monotype mono 026
Frans Hautzinger / Masahiko Okura / Tetuzi Akiyama
Rebuses
Monotype mono 027
Michel Doneda / Olivier Toulemonde / Nicolas Desmarchelier
Le Terrier
Monotype mono 028

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2010-06-10 15:02

Det polska skivbolaget Monotype Records har sedan starten för fem år sedan seglat upp bland de mest intressanta improvisationsbolagen med en lång rad kvalitetsstarka skivor i ryggen, senast Günter Müllers Buenos Aires Tapes och den magistrala trioskivan Close Up. Nu har ytterligare tre skivor kommit som visar på en fantastisk spännvidd inom det reduktionistiska fältet.

Den spanska duon Cremaster, med Ferran Fages på feedback mixer och pick-ups samt Alfredo Costa Monteiro på preparerad elgitarr, skapar som brukligt en musik som går rakt på sak. Noranta graus a l’esquerra bjuder på ett tumultartat, sprakande och hackande händelseförlopp. Som lyssnare kastas man tämligen handgripligt in i elektricitetens mytiska ursprungsort, inte helt olikt Zbigniew Karkowskis käftsmällsestetik. Det är som att vada i en ström av pitchade störningar och vitt brus. (Man skriver ju alltid vitt brus eftersom det låter coolare än rosa brus, vilket är den korrekta benämningen.) Med andra ord handlar det om en musik som nog kan klassas som noise, men ambitionsnivån är långt högre än den gebrauchsmusik som annars belastar genren. Cremaster arbetar med avbrott och plötslighet som gör att det bildas en dynamik i detta sinusmos. Det hörs att de är på väg någonstans men har inte alla nycklarna med sig. Utvecklingen är öppen, oförutsägbar, våldsam; litet som att smörja händerna med margarin och försöka hålla en ål i mer än två minuter.

Skivan Rebuses dokumenterar en trio som består av veteranerna Franz Hautzinger på kvartstontrumpet och Tetuzi Akiyama på elgitarr samt saxofonisten Masahiko Okura. Inspelningen är från en livesession i Tokyo 2004 och man kan anta att de är så nöjda med resultatet att de vill se den släppt på skiva. Personligen har jag svårt att se motiveringen bakom detta. Det känns litet oinspirerat med puttrande blåsljud och en schizofren elgitarr som inte riktigt är med i sällskapet. Jag tycker inte att resultatet är underkänt, men det tar sig inte riktigt. Man får känslan av att de upptagna av någonting hemligt och så fort man försöker se vad det är så göms det undan. Nu heter ju skivan också Rebuses så det är ju fullt möjligt att det är jag som inte lyckas knäcka koden.

Den tredje och sista skivan får mig dock omedelbart på bättre humör: min favorit Michel Doneda tillsammans med två för mig nya tillskott: Olivier Toulemonde på slagverk (amplified objects) och Nicolas Desmarchelier på akustik gitarr. Donedas sopransax är lika omisskännlig som det är svårt att redogöra för hur den egentligen låter. Den kan låta som en vinande vind på tryggt avstånd eller ett hotfullt fnysande alldeles bakom ens rygg, men alltid med någon form av cirkulär rörelse som skapar en målerisk anda i musiken och driver på händelseutvecklingen. Toulemonde stannar ofta vid raspande ljud som tillsammans med Desmarcheliers avfunktionaliserade gitarr åstadkommer en energetisk och friktionsrik kombination av ljudkällor. Stundtals når de en väldig hastighet utan att resultatet känns jäktigt. Taget tillsammans presenterar Le Terrier en övertygande förening av ett brisande, atmosfärsikt blås med kontrasterande, mer materiella klanger.

Det är med nöje man får ta del av Monotypes utgivningar, även om det inte är någon självklarhet att allt är av toppklass (finns det något sådant bolag?). Ett är dock säkert och det är att det inte är några dussinprodukter utan resultatet av ett beprövat lyssnande och med en omsorg som genomskiner även i kluriga rebusar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry