Moody Det. Riot 67

Moody
Det. Riot 67
Mahogani Music/Kdj 37

Av: Fredrik Nyberg

Publicerad: tis, 2009-09-29 23:43

När jag lyssnar på Phillip Fullwoods omstrukturering av Burning Spears ”Thanks & Praises”, vilket jag gör ganska ofta, tänker jag alltid på Moodymann. Och tvärtom. Det är handgripligheten i de musikaliska tillvägagångssätten - detta att klippa sönder, klippa upp och sedan lite slarvigt klistra ihop utan att det musikaliska flödet helt upphör - som upprättar tydliga kontaktytor mellan detta specifika stycke musik (Jamaica, 1970-tal, stark värme) och viktiga delar av Moodymanns verk (Detroit, 2000-tal, blötsnö i luften).

”Det.Riot 67” är på gott och ont, åtminstone utifrån Moodymann mått mätt, en ganska fokuserad historia. Fem väl sammanhållna spår där en tidigare ofta förekommande centrifugal, spridande, kraft får stå tillbaka för en mer harmoniserande vilja. Samtidigt menar jag att ”Det.Riot 67” är bland det bästa den skygge detroit-artisten gjort på länge. Moodymanns två tolvor från 2007 - ”I´d Rather be Lonely” och ”Technologystolemyvinyle” - följer upp den orkestrerade, jazziga, atmosfär EP-skivan ”Black Mahogani II” från 2004 upprättade.

Den nya skivan är jämfört med dessa på ett mer självklart vis placerad i en påträngande samtid. Trots att skivan bland annat tematiserar raskravallerna i Detroit sommaren 1967, och kanske på så vis i första hand bör uppfattas som ett historiserande dokument, präglas mycket av uttrycket just av att en samtida verklighet med alla dess röster och motsatser, på ett mycket påtagligt sätt, tränger sig in i kompositionerna, in i musiken. Moodymann öppnar, precis som Phillip Fullwood, ytterdörren på vid gavel.

Denna utspridda, tillsynes centrumlösa, musik tillåts dock inte att bli ett lika dominant uttryck som det var på Moodymanns riktiga mästerverk, cd:n ”Forevernevermore” från 2000. ”Forevernevermore” är skivan som aldrig tar slut. Den glesnar, upplöses och tystnar i omgångar. Låtstrukturen faller samman och musiken sprids över ett mycket stort territorium. Men den tar aldrig slut. Den fortsätter. Den är, menar jag, en av 2000-talets allra bästa skivor. Riktigt så djärv blir aldrig ”Det.Riot 67”, men den kommer en bra bit på vägen - tänk er ett omfattande system av underjordiska tunnlar - och den visar att Moodymann, som få andra samtida artister, lyckas sammanföra impulser från hjärtat och från hjärnan i ett självklart kritiskt beat.

Musiken är politisk på ett oerhört lustfyllt vis. Knytnäve och själ. Plattan rör sig från det snuskigt Princefunkiga via den ändlöst vackra house-hymnen ”Heaven” till det kantiga avslutande titelspåret, på vilken en anonym röst sakligt redogör för händelserna sommaren 1967. Kompet vägrar att hålla sig i bakgrunden. De vridna, sneda, ljuden talar. Och att denna närmast militant skygge artist (vägrar att låta sig intervjuas, dj:ar bakom upphängda skynken m.m. m.m.) låter en affisch föreställande sig själv medfölja skivan visar väl bara hur konsekvent han är i sin inkonsekvens. Vad blir nästa drag?

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry