Möström: We speak whale

Möström
We speak whale
Unrecords LP/CD/DL Unrec 09

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2015-08-25 17:05

För bara några månader sedan recenserade jag Susanna Gartmayers soloalbum Aouie. Det var välformulerade bitar. En fast känsla för form och bra tryck i basklarinetten. Här är hon nu tillsammans med keyboardisten Elise Mory och elektronikbyggaren Tamara Wilhelm. Tillsammans kallar de sig Möström. Intrycket från förra skivan består, men trion lägger till en hel del. Det blir undanglidande, ibland nonsensaktigt. Jag vet inte om jag inbillar mig, men trions namn ledde genast tankarna till Christian Morgensterns diktfigur Palmström, en egendomligt motsägelsefull person, men med handlingar som är absurda i sin humor. Möströms musik klingar ofta som samme poets mäktiga dikt ”Das groβe Lalula”. Eller vad säger ni om andra strofen:

Hontraruru miromente
zasku zes rü rü?
Enterpente, leiolente
klekwapufzi lü?
Lalu lalu lalu lalu la?

Som denna mer än hundraåriga dikt låter Möströms musik för mig. Grovt talat. De knastrar ut i spridda småljud, men alltid med pulserande rörbladsblås, för att av och till utbrista riktigt medryckande rytmer eller slingrande melodier.
Det är som ett underbart flöde musik som bara verkar vara där för att roa sina utövare. Stundtals blir det lika ironiskt och humoristiskt banalt som hos Morgenstern.

Av och till kan jag emellertid reta mig på, att de alldeles för ofta slappnar av och fyller ut takterna med nonsens, som inte alltid har den skärpa som behövs, då banaliteter ska lyftas in i musiken.
Men då de är som bäst är det vackert så att det svider, när Gartmayer pressar tonerna till glimrande klaverspel och småvisslande elektronik.
Det stilla är ofta en fälla.
Knappt har skönklangen försvunnit förrän mer maniska toner tar vid. En söndersliten tonskog att komma bort i.
Så tar grundtonen vid, en maniskt uppfordrande rytm, som bereder scenen för improvisationer, som liknar en dans och trans.
Och ibland drömmer sig Elise Mory bara bort som i minnen av en smetig poplåt hon glömt. Det är ganska härligt.
Tråkigt är det aldrig, förutsägbart sällan.

Det är här denna trio från Wien är som bäst, då de rycker med oss i ringdansen med en musik som varken är elektronika, avslutade stycken eller egentlig impro.
Eftersom de nu själva valt undervattensvärlden som visuellt tema – en liten rund fisk bligar mot oss på omslaget för att på själva skivan blåsa upp sig till riktigt giftig rondör – så slog det mig, när jag bläddrade i Morgenstern, att deras musik motsvarar hans valfafisk, vilket enligt honom är en äldre och ursprunglig beteckning på valfisk (albumet heter väl inte för inte "We speak whale"); som förstås förekommer i Tyskland. Undrar hur det är med Österrike! Eller vad skulle de annars ha menat med ”We Speak Whale”.
Musik att bli glad av utan att skämmas för det en enda sekund.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry