Motorpsycho hade släppt en bunt skivor innan jag kom i närkontakt med dem, men när jag väl hörde Trust Us (1998) fanns det ingen återvändo. Femton år har gått och jag har följt varenda fotsteg Trondheimbandet har tagit sedan dess, ja, i alla fall lyssnat på samtliga officiella skivor, plöjt bakkatalogen, och sett dem live flera gånger. En konsert på Pusterviksbaren i Göteborg i slutet av 90-talet är ett kärt minne, de spräckte PA-systemet och fick köra akustiskt ett tag innan musiken svävade iväg igen, via magiska riff och episka låtar som "Vortex Surfer" och "Un Chien d´espace".
Under första halvan av 00-talet växlade musiken spår, jazz, pop, psykedelia, de trampade vatten ett tag, innan skivorna ånyo vecklade ut sig till sinnesutvidgande rockfyrverkerier, med förra albumet, dubbeln The Death Defying Unicorn – ett samarbete med Supersilents Ståle Storlökken, Trondheim Jazz Orchestra m.m. – som absolut höjdpunkt. Varför är Motorpsycho så bra? Ibland kan de erinra om mängder av andra rockband som dyrkar 70.talet, stoner-rock, sådant jag aldrig skulle lyssna på, frivilligt. Och varken Bent Saether eller Hans Magnus Ryan är någon bra sångare. Den utmanande ådran har alltid funnits där, en vägran att anpassa sig till en stil, ett sound, inställningen påminner till viss del om Bear Quartet. Kanske är det städerna som påverkar, miljöerna som formar musiken. Tromdheim och Luleå.
Jämfört med föregångarens rockoperaambitioner är Still Life with Eggplant en mindre ambitiös historia. Skivan är inspelad i deras egna studio – Brygga – där tidiga album som Demon Box och Timothy´s Monster växte fram. De fem låtarna är hämtade från överblivet material som inte passade in i enhörningskonceptet. För att få in ny luft bjöds Reine Fiske in i musiken, den svenska gitarristen, välbekant från Dungen, The Amazing, Svenska Kaputt och en myriad andra sammanhang, även gästmusiker på en annan Rune Grammofon-skiva, fjolårets Elephant9-album Atlantis.
Första låten, "Hell-1-3", är något förvirrande. En slags svit, som startar i klassisk Motorpsycho-anda, hårdrockriff, gitarrsolo, bra, men det känns som de upprepar sig, slutet utmynnar i en avslappnad jazzgroove, med trummor, elbas och läcker, mörk, svävande elgitarr. De borde vänt på steken och börjat där i stället och tagit låten in i annan terräng. Sedan en cover, "August", från Love:s fjärde album Four Sail. Ganska trogen tolkning, på originalet spelar Jay Donnellan gitarrsolot (vad gjorde han efter den här fasen i Loves historia innan Arthur Lee försvann in i dimman?), Ryan speedar upp tempot utan att ta bort grundkänslan. Fantastisk låt. "Barleycorn (Let It Come/Let It Be)" har mig veterligen inget med den brittiska folkvisan, eller Traffics tolkning av densamma, att göra, men den har folkrockkänsla, frammanad av Reine Fiske, på akustisk gitarr, ökar i hastighet, synd, jag hade velat att den stannade kvar i inledningens mystiska, melodiska skimmer. "The Afterglow" kunde vara något med The Moody Blues, Fiske spelar gitarr och mellotron, mjuk start, med insprängt monsterrff som säger hej och sticker iväg innan ett gitarrsolo tar vid. Bra utan att jag på något sätt ramlar omkull. En stilövning.
Det är när Motorpsycho släpper taget som de kommer till sin fulla rätt. "Ratcatcher" är 17 minuter, ljusa gitarrpilar kastas runt ett organiskt komp, de sista minuterna landar i ett jazzigt Grateful Dead-landskap. Progressiv, kosmisk rock som aldrig fastnar i komplexa snår utan svävar och svävar och är själva essensen i musiken. Vill se dem live igen. Snart.
Nygammalt 2015
