Mountains: Centralia

Mountains
Centralia
Thrill Jockey 323 (Border)

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: ons, 2013-02-20 00:32

Ljudskulptörerna Brendon Anderegg och Koen Holtkamp har tillsammans skapat en gedigen katalog av genomarbetade album. Alltid i en utmanande gränsland mellan akustiskt och elektroniskt. Det beror lite på hur man räknar deras mer begränsade utgåvor men Centralia skulle nog kunna kallas Mountains femte regelrätta album. Skivan är en triumf. Här känns det som att duon har fullständig kontroll vad gäller det konstnärliga. De har utvecklat en enastående förmåga att låta spåren utvecklas på det allra mest effektiva sätt. Organiskt och följsamt, ändå oförutsägbart. Det känns aldrig konstruerat eller tillgjort, inte heller som att de har tvingats kompromissa eller anpassa sig på något vis, det är bara så otroligt väl genomfört.

Inledande ”Sand” är ett bra exempel – vid första intrycket stabil men inte särskilt uppseendeväckande. Lager på lager av små och stora tremololjud, svepande och virvlande passager som ökar och minskar i intensitet, en tyngdlös spacerock/kraut-känsla. Men magin byggs upp. Efter nio minuter är man helt omsluten och då. DÅ! Med bara ett par minuter kvar av låten bryter den jordiska verkligheten fram. En sorgsen cello knarrar i brunt, likt en vemodig vink till Gavin Bryars ”The Sinking Of The Titanic”. Fartyget skär sakta genom vattnet och skeppsorkestern bjuder på ett eget litet outro. Det är ett starkt ögonblick, precis ett sånt där eftersträvansvärt moment som ger musiklyssnandet mening.

Ja, det känns i hela kroppen varje gång jag hör den där övergången. Och man kan lätt göra fler nerslag bland enstaka spår och hitta liknande detaljer och passager. När ”Circular C” maler igång är vi tillbaka i rymden. Här dockar minimalister som Riley/Reich/Glass ihop med tyska stämningsskapare som Cluster och Neu. Det är svårt att inte falla pladask: den kosmiska pulsen fullkomligt slukar en, självsvänget är skoningslöst. Därefter följer ”Tilt” som med sin snabbt plockande folkgitarr rör sig i John Fahey-land. Fint! Och en passande andningspaus innan mäktiga tjugominuterseposet ”Helicopter” tar vid. Avslutande ”Living Lens” slår an en kontemplativ ton och här sammanfattas på många sätt det som man redan hört under skivans gång. Utomordentliga Centralia klingar här av på ett ytterst värdigt sätt.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry