Muhal Richard Abrams / George Lewis / Roscoe Mitchell Streaming

Muhal Richard Abrams / George Lewis / Roscoe Mitchell
Streaming
Pi Recordings 22 (Forsyte)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2009-10-23 01:21

Utan tillstymmelse till säkerhetsblickar i backspegeln återförenas dessa tre herrar för inspelningen av ”Streaming” i januari 2005. Från och till har de spelat med varandra sedan 1971. Pianisten Muhal Richard Abrams och saxofonisten Roscoe Mitchells gemensamma historia går tillbaka ännu längre, till tidigt 60-tal i det av Abrams bildade Experimental Band i Chicago och musikerorganisationen AACM, The Association for the Advancement of Creative Musicians.

Men på ”Streaming” handlar det inte om historia. Här använder de sina massiva erfarenheter för att göra musik i nuet. Även om det finns inslag av samtida ”klassisk” musik, jazz, världsmusik och elektronisk musik är det svårt att klassificera musiken. Låt oss kort och gott slå fast att den är improviserad.

Jag vet inte hur mycket George Lewis arbetat med laptop tidigare, men här är han lika mästerlig som med trombon. Egentligen är det inte så märkvärdigt i sig, men det är gjort med en sådan fingertoppskänsla och är så väl avvägt att det blir oerhört intressant. I den dramatiska ”Dramaturns” bäddar han in röster i atmosfäriska ljud som står som ett ypperligt komplement till Abrams extensiva pianospel. Och i ”Bound”, som tar sig an de långt hållna ljuden, bildar elektroniken tillsammans med Abrams försiktiga slagverk och Mitchells utvidgade teknik på sopransaxofonen en struktur som ständigt bildar nya ytliga former, om än med samma intensitet och ljudbild.

Kvaliteten på de fem låtarna – mellan tio och 18 minuter – är genomgående väldigt hög. Men frågan är om inte ”Dramaturns” står ut som skivans höjdpunkt. Under 18 minuter förändras musiken från en jazzig start med flödande stämning av piano och trombon till ett lyrisk samtal i duoform, till nämnda duo mellan piano och laptop-”röster”, till upprepade minimalistiska pianofigurer för att sedan återgå till en städad konversation mellan piano och trombon. Allt under fullständig närvaro och spelat med en sådan självklarhet att man inte kan annat än imponeras.

Dramatiken skruvas upp ännu mer på ”Soundhear”. Lewis loopar Abrams dova pianospel och Mitchell visar vilken känsla han har för slagverk. Klockor klingar, bjällror rör sig utan stora åthävor. Lewis atmosfäriska ljud leder tillsammans med Abrams in låten i dynamiskt skiftande passager.

Men Lewis spelar inte bara laptop. I ”Scrape” är tilltalet korthugget, koncentrerat och behärskat, ett virrvarr av toner från sopransaxofon, piano och trombon med en klart nutida ljudbild. Lewis är den mer ljudskapande parten när han frångår de korta spruckna tonstötarna, medan Abrams vandrar mellan korta kluster och atonala tonföljder med ett knivskarpt anslag på tangenterna. Mitchell förvrider soprantonerna till klagande utspel när han möter upp Lewis. Samspelet är magnifikt och man kan riktigt höra hur de följer varandra när karaktärerna förändras.

Lika följsamma är de inte på skivans titelspår som är ett samtal i totalt kaos mellan piano, trombon och altsaxofon. Ingen lyssnar, alla talar i mun på varandra. Mitchell hugger ihärdigt, Abrams är lite kantig och Lewis bubblar oavbrutet. De ilsknar till, muttrar och tjafsar, alla extremt envisa. Först efter 11 minuter tystnar först Lewis och sedan Abrams. Kanske en eftergift till Mitchell efter hans frånvaro på ”Dramaturns”? Hur som helst fullständigt genialt!

Det gamla gardet visar att de på intet sätt är överspelade. Istället använder de sina kunskaper och färdigheter för att än en gång överraska och visa att erfarenhet kan leda framåt.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry