Munthe: 12 songs + Blowing the wind

Christian Munthe
12 Songs
*for*sake xfxs2
Christian Munthe
Blowing the Wind – 11 Etudes for the Archtop Acoustic Guitar
*for*sake xfxs1

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2010-07-01 00:36

Två soloskivor från gitarristen Christian Munthe på hans nystartade DIY-etikett *for*sake. Tillsammans med dubbel-cd:n som Thomas Millroth skriver om ger de en bra överblick av Christian Munthes gärning. Samarbeten på dubbeln, ”traditionell” gitarrimpro på 12 Songs samt gnidande och dragande på gitarrkroppen på Blowing the Wind.

Visst gömmer det sig en Derek Bailey mellan raderna i Munthes improvisationer på den akustiska gitarren. De tolv sångerna på 12 Songs är mer eller mindre aviga, fragmentariska, myllrande, atonala, sprättande. Men uppenbarligen har Munthe ett delvis annat synsätt en den gode Bailey. Där Bailey bröt när det närmade sig ett sammanhang, kan Munthe fortsätta. Det finns aningar om strukturer bakom de korta och impulsiva ingivelserna.

Men det jag kanske mest förundras över är det stora inslaget av blues. ”Song no 4” är ett av de mest talande exemplen. Den stötande rytmiken, de blå tonerna, fraseringarna, hur tonerna bänds; känslan är blues och utförandet är bra med en rå och primitiv attack. Här befinner sig Munthe i ett sammanhang, den annars så flyktiga musiken stannar upp, undersöker.

”Song no 6” saknar mycket av blueskänslan men bygger i lika hög utsträckning på rytmik. Munthe attackerar framgångsrikt i högt och tätt tempo, ligger steget före sig själv! Det svänger påtagligt och stötvis.

Låtarna är mellan två och fem minuter långa. Jag gillar att de är så pass korta. Man kastar in i dem, man kastas ut. På de flesta lyckas Munthe hålla uppe mitt intresse, på några avtar det. Men sådan är improvisationsmusiken.

Det enda som kopplar samman 12 Songs med Blowing the wind: 11 etudes for the archtop acoustic guitar är väl, förutom att det är Munthe då, låtarnas korthet. På The Backside Suite från 2008 använde Munthe baksidan av en gitarr för att göra musik. På Blowing the wind använder han gitarren som ett blåsinstrument! Han andas på den, flämtar, blåser, suckar, drar munnen mot instrumentkroppen, nynnar, smackar och vem vet vad.

Han befinner sig i en tradition som växt sig oerhört stark inom improvisationsmusiken det senaste decenniet. Axel Dörner, Andrea Neumann, Martin Küchen, Ingar Zach; alla har de utvidgat sina respektive instruments möjligheter. Så också Christian Munthe, vilket han visar här. Men bortom uppfinningsrikedomen och förmågan att faktiskt göra verklighet av spännande idéer reser sig ändå några frågetecken. Håller det? är en av dem. Inte en hel skiva säger jag. Det begränsade uttrycket är just begränsat. Även om han länge lyckas att variera sig, återkommer ljuden alltför ofta. Ändå ska sägas att Munthe får fram en hel del spännande ljud ur gitarren. Som i den nästsista låten där skrattet fastnar i halsen och övergår i känsla av klaustrofobisk panik. Man blir rädd att Munthe har stängt in sig i gitarren och inte kommer ut…

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry