Murcof_Marhaug_Versaille

Murcof
The Versailles Sessions
Leaf BAY67CD
Lasse Marhaug
Ear Era
Prisma Records

Av: Sven Rånlund

Publicerad: sön, 2009-10-04 22:40

När en ny mjukvarusynt nyligen marknadsfördes var det förutom det enorma ljudbiblioteket en speciell ljudkälla som frontades. Man hade nämligen samplat – ett brinnande piano! Samt en glödlampa inifrån, en musikalisk skrivmaskin, en tvättställning osv, allt virtuellt uppångat för att åstadkomma ”psychoachoustic sounds”.

Att sampla ljud under knäppa omständigheter är numera vardagsmat. Om ens det. Fortfarande svåröverträffat är Matmos konstprojekt när de spelade in ljud på en fettsugningsklinik inför ”A Chance To Cut Is A Chance To Cure” (2001). Musiken är förstås intressantare än ljudmanipulationen – om man inte råkar vara tekniknörd – men ibland är det onekligen fascinerande med själva relationen mellan ljudkällan och den klingande musiken.

Två skivor har på sistone satt avtryck i denna konceptuella glipa mellan inspelningsidé och producerad musik. Först Murcof, alltså Fernando Corona. Han fick en beställning från den årliga ljud/ljus/vatten-festivalen Les Grandes Eaux Nocturnes i Versaillespalatset. En lämplig plats för Murcofs mörkt majestätiska electronica. Men denna gång utgick han ifrån inspelningar av barockinstrument jämnåriga med slottet, bland annat harpsichord, viola de gamba, violin och flöjter.

Tillsammans med fältinspelningar och sång av en mezzosopran har det blivit en mäktig skiva långt ifrån debuten ”Martes” för sex år sedan. Då förförde han många av oss med sin varma blandning av klassiskt och elektroniskt, en storslagen micro-techno med djupa basar, vinande stråkar, knallhårda samplingar av pianostränger som brister, bakvända pizzicatos, avhuggna vokalpartier som doppats i knaster och knirk. Med uppföljaren ”Rememberanza” fördjupades han sin nyklassicism, men någonstans mellan den och fjolårets ”Cosmos” tappade jag intresset. Perfektionismen började bli trist.

”The Versailles Sessions” är en helt annan historia. Det är verkligen ingen slarvig produktion, tvärtom ambitiösare och mer innerlig. Samtidigt har den ett spontant och undersökande drag jag saknat på tidigare plattor. Mer konstmusik än electronica, om man ska grovsortera, vilket kan bero på att de musikaliska idéerna flätats in i särpräglade instrumentalljud och gamla låtar med egen kulturhistoria. Snyggt väver Murcof in ett par franska kompositörers musik – Jean-Baptiste Lully bestämt, möjligen också Marc Antoine Charpentier - med sin egen röst i botten.

Särskilt på ”Louis XIV’s Demons” glider mina tankar till Mattias Peterssons/George Kentros ”There Are No More Four Seasons”, deras egen elektriskt akustiska version av Vivaldis ”De fyra årstiderna”. De har som Murcof hittat ett sätt att re-komponera, att höra något nytt i sönderspelade låtar och kunna transformera musiken med dagens medel. Hos Murcof klingar det barocka 1600-talet vidare med oceandjupa reverb, som på ”Spring in the Artifical Gardens”, där en slinga på harpsichord töjs uuut och uuuut tills pulsen slår ungefär ett slag var halvannan minut. En magisk låt, en underbar skiva.

Ljusår därifrån, och ganska nära, vill jag placera Lasse Marhaugs ”Ear Era”. Skivan har, liksom Murcofs projekt, tillkommit genom en inbjudan. Marhaug fick passerkort till arkivet på Henie Onstad Art Centre utanför Oslo, som sedan starten 1968 varit scen och arena för experimentell konst i alla genrer. Under åren har centret byggt upp ett ljudarkivet med mer än 800 bandinspelningar från konsertsalen och från den norska motsvarigheten till EMS (Norwegian Studio for Electronic Music), som några år under 70-talet huserade på Henie Onstad. Inte så få ikoner fastnade på tejp: Stockhausen, Cage, Kagel, Riley, Reich, Laurie Anderson, Heinz Holliger, Julie Driscoll, Soft Machine, Arne Nordheim, Jan Garbarek. En god bit musikhistoria, kort sagt.

Marhaugs uppdrag var inte att göra remixer av ljudkällorna, utan att använda inspelningarna som råmaterial till ny musik. En utmaning för vilken samplerartist som helst, men extra spännande när det gäller Marhaug som förutom kassettfetischist är en underskattat mångsidig kompositör. För tro inte att han bara ”improviserar”, i betydelsen musicera utan att bestämma formen. Marhaug är bred, inte alls bara den noisehead han är känd som i Sverige. Han har gjort dans- och teatermusik (som jag aldrig hört), förutom otaliga samarbeten där han som vilken instrumentalist som helst kan kliva fram i ljudbilden och träda tillbaka (även om man sällan hör hans rundgångsmixerbord puttra på halvfart i bakgrunden).

”Ear Era” har inga låttitlar. Jag tvingas, motvilligt, acceptera att jag nästan inte prickar in några av de samplade byggstenar han använt. Flera låtar är collage, som ”nr 2” där man som lyssnare förflyttas längs AM-bandet: va, där är ju ”Donna donna donna”, den gamla slagdängan som skrevs på jiddisch under kriget; där låter det arabisk luta, där distad dronegitarr, svartpolomodernism, kalleankaröster med fingret på kassettspelarens forwardknapp. På en annan låt, ”nr 7”, mixtrar han med en knasigt fallande pianoslinga, kanske spelar Steve Reich, eller Maurice Kagel, fågelkvitter läggs på, frasen hackas sönder och i bitar av orädda fingrar.

Det som förvånar en välvillig lyssnare mest, är den nästan totala frånvaron av Marhaugs normalt brutala ljudfrekvenser. Inte förrän på sistan låten öppnar han kranen och släpper fram sin vita, bruna, pappriga, metalliska noise. Och inte ens då, när Henie Onstad Art Centre ska stänga för dagen, glömmer han att tidlös konstmusik varken utesluter kompromisslöshet eller respekt för musikaliska traditioner. Istället för en stilla fade out mot evigheten, som bugning för konsten och tack för jobbet, dundrar avslutande ”nr 11” i spinn som en nedskjuten Spitfire och kraschar i en kassettbrusande, ettrig svärm av punkiga gitarrackord. Art rocks.

(En nyutkommen bok, ”Høvikodden Live 1968 – 2007”, dokumenterar 40 års blandad konstverksamhet på Henie Onstad Art Centre.)

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry