Musiques des Monts Nilgiri: Kota-Toda-Irula-Kurumba

Diverse Artister
Musiques des Monts Nilgiri: Kota-Toda-Irula-Kurumba
Ocora Radio France C560250/51 (Naxos)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2013-05-14 21:08

Indisk musik. Vad tänker ni på? Främst, antar jag, klassisk, eller skolad musik, ragor, sitarer, andra instrument som sarod, sarangi och tabla, och musiker som den nyligen avlidna Ravi Shankar, Ali Akbar Khan, Bismillah Khan, sångare som Bhimsen Joshi. Kanske har någon även lyssnat på de sjungande poeterna – bauls – från Bengalen som blev en del av västvärldens medvetande genom Allen Ginsberg och Bob Dylan på 60-talet. Och tar vi oss till Pakistan har sufiska qawwalisångare haft en publik i Europa alltsedan skivor med Nusrat Fateh Ali Khan började ges ut i England och Frankrike på 80-talet. Och Bollywood så klart, filmsoundtrack med sångfåglar som systrarna Asha Bhosle och Lata Mangeshkar.

Folkmusiken har inte uppmärksammats lika mycket, vare sig i hemlandet eller internationellt. När jag kollar igenom egna skivor är det vissa regioner som hamnat under lupp: Rajastahn, Bengalen och Kerala i syd. Och precis som i alla musikkulturer flätas de olika traditionerna samman, den skolade musiken har inspirerats av folkmelodier, i viss religiös musik, tempelmusik, möts det folkliga och den klassiska traditionen. Kastsystemet och andra hierarkiska samhällsstrukturer finns där också och spökar, folkmusiken har traditionellt ansetts som lägre stående, och de indiska ursprungsfolken – som i Indien kallas adivasi – har hamnat allra längst bort ifrån skivbolagens korridorer.

Etnografiskt inriktade skivbolag har främst koncentrerat sig på den nordindiska och den sydindiska konstmusiken, men mindre folkgruppers musik har givetvis dokumenterats. Dock finns det oändligt många indiska musiktraditioner – vissa kanske knappt existerar idag – som aldrig fastnat på skiva eller hamnat i de musikantropologiska institutionernas arkiv. Ocora har mängder med indiska skivor i sin katalog, med betoning på konstmusiken, och religiös musik, det finns undantag, som Musique Indienne du Rajastahn – Painted Ballads (OCR 26) och Musique Populaire du Rajasthan (OCR 47), inspelningar som Deben Bhattacharya gjorde på 60-talet. Bhattacharya, som levde i Sverige i många år, gjorde en påkostad svensk variant av den förstnämnda skivan åt Expo Norr/Rikskonserter/Caprice.

Men nu ska vi färdas lång bort från Rajasthan och lyfta fram en helt ny skiva, en dubbel, med adivasimusik från Nilgiribergen, mellan Kerala och Tamil Nadu, i södra Indien. Mellan 2004-2012 vistades William Tallotte i regionen, besökte olika folkgrupper, och spelade in musik som dokumenteras på skivan, som är fullproppad med bilder och detaljerad information över instrument, musikstilar, kulturell kontext, textöversättningar, och hänvisningar till forskning i ämnet. Länge levde människorna i Nilgiri tämligen isolerat, britterna började under 1800-talet odla te i bergssluttningarna, och numera är det till viss del moderniserat, även om gamla traditioner lever kvar.

Musiken är något helt annat än ragor. Mycket sång, blåsinstrument, trummor, handklapp. Inga stränginstrument överhuvudtaget. Fältinspelningarna har oftast gjorts i samband med olika ceremonier och festivaler, sånger till olika hinduistiska gudar, musik om vardagen, om att leta efter honung, sånger om barnafödande, och – när det gäller Todafolket – dyrkan av bufflarna som deras liv kretsar kring.Todamännen samlas ibland i en cirkel och sjunger på ett sätt som inte liknar något annat jag har hört. Olika stämmor liksom kastar sig fram, korta ord som upprepas, svårt att förklara, jag tänker på Japan och samurajer, eller inuiter, men det är helt eget. En grupp kvinnor sjunger också, klappar händer, en sång som kopplar samman ett par, som väntar barn.

På de 12 spåren med inspelningar från Kotafolket – som inleder skivan – är det enbart kvinnor som sjunger. Männen spelar kob (trumpet), kol (skalmeja), pulang (klarinett), cymbaler och olika handtrummor. Blåsinstrumentens skärande, ljusa ljud slingrar sig omkring, ormtjusarmusik, kan man tycka, utifrån västerländska öron, det stämmer till viss del, en låt handlar om att fånga ormar, musiken har en sällsam kraft, lika speciell när det gäller alla blåsinstrumenten, kanske mest skalmejan, ibland spelar två musiker instrumentet samtidigt, kompad av handtrummor. Sången är inte lika intensiv som det jag beskrev tidigare, det är lättare att nynna med, i ramsor, varma sångmelodier och medryckande handklapp.

Den andra skivan presenterar musik av två andra folkgrupper i Nilgiribergen: Irula och Kurumba. Ceremonier som åkallar gudar, men många sånger är hämtade från mer vardagliga sammanhang, en kärlekssång, en vaggvisa och en klagosång där en kvinna sjunger om en anhörigs död. Mycket sång och trummor, ibland blås, baguri (bambutrumpet), en annan slags skalmeja och tirili som är en träflöjt. Jag fastnar extra mycket för de sista låtarna på skivan, en lång sång där en man och en kör av både kvinnor och män och barn åkallar guden Rama för att han ska jaga bort demoner så att alla i byn kan sova gott på natten. Tempot ökar och ökar. Sång, handklapp och bjällror. Lika medryckande är en danslåt där skalmejan återigen är i centrum.

Precis som många andra Ocorautgåvor från senare år har skivan formen av en bok. Presentationen, dokumentationen, all kunskap, som förmedlas, är en stor del av min fascination inför etnografiska skivor av det här slaget, men kärnan är förstås musiken. Rösterna. Skalmejans fågelflykt. Hyllningarna till livet i alla dess former.

Fotnot: Spotifylista med 30 låtar indisk folkmusik

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry