MV & EE with The Bummer Road Green Blues

MV & EE with The Bummer Road
Green Blues
Ecstatic Peace E#109

Av: Jens Holmberg

Publicerad: mån, 2009-10-26 14:31

Som verksam på New Yorks undergroundscen sedan början på 1990-talet är Matt Valentine är något av en grand old man inom den amerikanska "free folk"-rörelsen. Musiken började ta form med Tower Recordings jammande psykedelia. Han träffade sin livskamrat Erika Elder, tillsammans lämnade de New York till fördel för ett bohemliv i Vermont. Därifrån har de skapat spännande och frisinnad musik under namnet MV & EE, både själva och i sällskap med olika konstellationer.

På ”Green Blues” spelar de tillsammans med The Bummer Road som är en stadig ensemble bestående av: Mo´jiggs, munspel; Nemo Bistrup, elgitarr och tambura; Sparrow Wildchild, flöjt, ukelin och slagverk; Samara Lubelski, elektrisk bas och violin; Willie Lane, elektrisk gitarr; Tim Barnes, space echo och trummor. Dessutom dyker J. Masics upp på ett par låtar och spelar mellotron. Skivan är en slags uppföljare till ”Mother of Thousands” som spelades in under fjoråret med samma rediga gäng.

Det ligger en härlig landsbygdsromantik över musiken och med textrader om gröna John Deer-traktorer och lovord om traktens bergssluttningar förstärks stämningen ytterligare. Med ”Mother of Thousands” i tankarna känns det som om MV & EE har rört sig mer mot konventionell rock på ”Green Blues”. Musiken drivs av Valentines egensinniga och häftiga gitarrspel. Countryblues varvas med psykedelia, akustiska utflykter med fuzztrippar. Det refereras hit och dit, men med källkritisk hållning. Allting filtreras och bollas mellan deras kreativa hjärnhalvor. Jag tänker på min skivsamling och skulle kunna dra ut John Fahey, Neil Young, John Lee Hooker, Sun Ra Arkestra, Grateful Dead med flera. Men skjuter tillbaks dem igen. Det kanske är källan, från vilket allt flödar. Men den har sedan länge dämts upp. Runnit över och bildat egna små reservoarer att ösa friskt vatten ur.

”East Mountain Joint” blåser liv i glöden och spinner ordentligt. Efterföljande spår dras ut i långa akustiska figurer som omfamnas av spastiska och distorterade gitarr. Ett munspel blåser in och ut ur bilderna. Flöjt, mellotron, violin och tambura buntas ihop till en pulserande massa, lindat i ett finmaskigt nät av små melodier. Allt i skuggan av det amerikanska musikarvet. Ju längre det lider, desto vagare blir konturerna. Skygglapparna faller av och ”Grassheights” smetas ut i ett tjock pastos med hjälp av The Bummer Roads kreativitet, medan ”Solar Hill” töjs ut och försvinner långt bortom horisonten innan den återvänder utmattad.

Det är en jordig och spännande skiva att ge sig in i. Det är inte bara MV&EE som presterar på topp. The Bummer Road är i högform och får ett stort utrymme tack vare en lysande ensemble av musiker på högvarv. Speciellt Mo´jiggs, vars munspel glänser som guld i kölvattnet av MV eklektiska gitarrspel. Samspelet är lysande och släpper loss suggestioner som växer sig starka i skenet av den psykedeliska glöden.

”Green Blues” är en liten juvel från den amerikanska underjorden. Det är den finaste stunden man kan uppleva tillsammans med MV&EE. Det är som att färdas nedför ett soldränkt East Mountain road, digga rock n´roll. Vara fri. F-R-I.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry