My Cat Is An Alien: Mort Aux Vaches

My Cat Is An Alien
Mort Aux Vaches
Staalplaat/Mort Aux Vaches

Av: Thomas Millroth

Publicerad: fre, 2009-10-23 09:35

Som vanligt lyckas Staalplaat med sina ovanligt opraktiska konvolut. Ingen information, och då menar jag INGEN information förutom gruppens och seriens namn, inte ens skivmärket. Men framtill blinkar en serietidningstiliserad katt mot oss. För detta förlåter jag dem allt.

My Cat Is An Alien är en audiovisuell duo från Torino, Italien, grundad 1997 av bröderna Maurizio och Roberto Opalio. Deras musik är ganska rytmisk, den är strukturerad men fylld av ett slags böljande rock´n roll-energi. Ljudet är som en tjock dimma som kryper in överallt. Och inne i det fuktgrå skönjer man gitarrer, röst, leksaksinstrument, slagverk och diverse annan elektronik och smågrejer.

Det är inte så förvånande, att de samarbetat med Lee Ranaldo, Thurston Moore, Sonic Youth. Det finns en släktskap i det malande minimala som ändå bär fram medryckande strukturer.
Det betyder att den italienska duon inte stenhårt håller på en bedövande volym. Ljud, klanger, strukturer växlar hela tiden. De kan förälska sig i ett vattenbubblande sound som de låter porla starkt rytmiskt och förenar med röst och ylande gitarrer. Det är ganska fint. I ett annat stycke kan de blanda sedvanligt förstärkarknaster med riktigt stämningsfullt gitarrspel. Jag tycker kanske inte att det uppstår stor musik, mer rycker de med mig i en förtjusning över alla ljud. Jag är också gärna med när de först nästan akvarellartat minimalistiskt tecknar ett ljudlandskap, som de tätar till och snart skaver småljuden mot varann som grodornas sång en sommarkväll.

Men det är inte riktigt vanlig stämningsmusik, trots ett evigt, och till sist ganska tröttande, ekorum. Det är för många vassa småljud som lyfts fram för att riktigt ge en tillbakalutad stämning. Det är tur det. Och med ens, utan att riktigt förstå hur, har jag hamnat mitt i en sammankomst av rituell stamkaraktär, där rytmerna mal och mal, tills vi alla är utmattade och åter sjunker in i drömmarnas ekorum.

Tyvärr tycker jag att musiken ibland sjunker in i en alltför allmän Remsömn. Det låter då mest som ”elektronmusik”.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry