The Naked Future Gigantomachia

The Naked Future
Gigantomachia
ESP 4053

Av: PM Jönsson

Publicerad: fre, 2009-10-09 11:37

Har man följt Arrington de Dionyso är det inte särskilt konstigt att han spelar basklarinett och contraaltoklarinett i ett frijazzband. Klarinetterna, liksom saxofoner, och gudvetvad, har han spelat på soloalbum och med Old Time Relijun, det primitiva, expressiva garagepunkbandet som bildades i Olympia i mitten av 90-talet. Som soloartist har Dionysos på senare år mest arbetat med strupsång och blås.

Captain Beefheart var säkerligen en av Dionysos tidigaste influenser, även Don Van Vliet drog ju fram blås då och då och skrek ”Give me that old time religion” på Trout Mask Replica. Och därifrån är det inte särskilt långt till delar av ESP-katalogen, misstänker att Dionyso är nöjd över att The Naked Futures debutalbum har hamnat i sådant fint sällskap när Bernard Stollmans legendariska skivbolag är på fötterna igen och vid sidan av massa återutgivningar även släpper helt ny musik.

Nu är The Naked Future inte enbart Arrington de Dionysos plattform. Gigantomachia är en grupplatta, ofta är pianot längst fram i ljudbilden, när Thollem McDonas ger sig ut i hänsynslösa tangentpromenader, som skuffar undan allt i sin väg. Intressant musiker och kompositör, med bakgrund i alltifrån afrofunk och improv till Debussy. Jag lyssnar mest på honom, men även John Niekrasz (trummor/slagverk) och kontrabasisten Greg Skloff är viktiga byggstenar i kaoset.

Frijazz – med punkenergi. Så kanske man kan kalla det. Det startar med den 19 minuter långa ”We Binge on a Bloodthirsty God”. Attackjazz. In i elden. På ett sätt lika hårt som Offonoff, men utan att nosa på metal. Dionysos är självklart ingen Eric Dolphy, han har ett begränsat register, och mosas emellanåt nästan av resten av bandet, men utnyttjar vad han har. Bristen blir en sorts styrka. Synd att han inte försöker blanda in sina schamaninfluenser i grytan.

Ibland kommer jag att tänka på en konsert Arrington de Dionysos gjorde på en iDEAL-festival, basklarinetten plockades isär, han liksom smakade på instrumentets olika delar. Även om han är en mer driven blåsare idag känns det fortfarande på samma sätt. I vissa lägen. Ibland är det suverän tuta-och-kör-musik, som nästan kan mäta sig med gammal eldjazz, som på ”We Fly Beneath and Above the Flux”. 100 procent energi.

Fotnot: Arrington de Dionysos nästa soloplatta, ”Malaikat Dan Singa”, släpps i början av november på K Records.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry