Nate Wooley / C. Spencer Yeh / Audrey Chen / Todd Carter – NCAT

Nate Wooley / C. Spencer Yeh / Audrey Chen / Todd Carter
NCAT
Monotype Records monoLP016

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tors, 2013-10-17 19:18

Jag mår dåligt av den här skivan. Efter att ha lyssnat på den känner jag att jag vill krypa ihop i fosterställning och bara känna att jag lever. Missförstå mig inte, det är en häftig känsla som inte är alltför vanlig. NCAT innehåller musik som kryper in under huden, går genom märg och ben och borrar sig in i de mörkaste vrårna i vårt inre.

Musiken på NCAT är baserad på stycken framförda och inspelade av trion Nate Wooley (trumpet), C. Spencer Yeh (fiol, röst) och Audrey Chen (cello, röst). Den fjärde medlemmen, Todd Carter, har sedan efterbehandlat och omarbetat de utvalda styckena.

Jag sätter på skivan. Det börjar ganska finstämt. En matta av elektronik och ett ostämt piano långt fram i ljudbilden. Det är fint. Men pianot försvinner och elektroniken blir vildare. Plötsligt dyker en kvinnoröst upp och det finstämda är som bortblåst. Det är ett kort stycke och fram mot slutet klipps rösten mitt i klimax. Ett listigt drag. Bra öppning tänker jag och börjar känna mig riktigt intresserad.

Då börjar något hända. Musiken utveckals till att bli en av de hemskaste musikaliska upplevelserna jag haft. Jag börjar få gåshud. Elektroniken är så tung, så mörk och så tät, det finns nästan inget ljus att hålla fast vid. De akustiska ljuden som kan erbjuda lite andrum fördunklas ständigt av tjock grå elektronik. Och sedan kommer alla dessa röster. Hjärtskärande gallskrik. Stönanden. Klökningar. Viskande, knarrande, pipande röster. Det låter som allt från troll, vättar, nymfer och allsköns fanskap till Yoshida Ami och Haino Keiji. Det är fruktansvärt obehagligt. Till och med de akustiska ljuden från trumpeten, cellon och fiolen frambringar rysningar. Instrumenten känns som tortyrredskap och musiken är resultatet av utstuderad musikalisk tortyr. När sedan Todd Carter lägger sin hand vid det är det som om en ond trollkarl utövat den mörkaste av magi.

NCAT för tankarna till Dantes Inferno. Vi kastas rakt ner i helvetets eldar, brottas med dess demoner och faller neråt, neråt, utan hopp. Räddningen är faktiskt att skivan tar slut. Tillbaka till verkligheten. Ångesten börjar tyna bort och kvar stannar en känsla av tomhet.

Jag känner mig som sagt illa till mods. Är det mig det är fel på som får sådana här associationer? Svagt sinne? Eller finns det en kraft i musiken som talar ett universellt språk från en annan, kanske mörkare värld (inom oss?)? Jag är inte vidskeplig och inte troende, men kanske finns det saker som är svåra att förklara vetenskapligt. Musik och dess krafter till exempel.

Hur som helst var NCAT en mycket fysisk, ovanlig, och exalterande lyssningsupplevelse. Jag pustar ut och konstaterar att musik nog faktiskt ändå är ganska intressant.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry