The Necks: Open

The Necks
Open
ReR Megacorp ‎RER NECKS 11

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: tors, 2013-11-28 16:24

Jag lyssnade mycket på The Necks en period, tyckte att de hade hittat ett mästerligt koncept. Timslånga skivor med bara ett spår som fick formas, förändras och ta plats i rummet under lång, obruten tid. Intresset avtog lite efter att jag lyssnat på något album där jag plötsligt kände att det blev en smula smörigt, duktigt och tillrättalagt. Så det var med viss skepsis jag närmade mig den här skivan. Men mina farhågor om att The Necks tappat formen blev inte på långa vägar besannade.

Open är den australiensiska jazz/minimalism/ambient-trions sjuttonde album och banne mig om det inte är ett av deras bästa. Grunden är som vanligt trummor-bas-piano med utsmyckning av elektronik och annat. Ljudet är kristallklart och porlande, ingen av musikerna vill ta särskilt mycket plats. Stycket ”Open” är inget annat än just öppet. Tålmodigt vilande i sig själv. Otroligt tålmodigt faktiskt. Trion har här skalat bort allt störigt. Visst böljar spåret fram och tillbaka mellan olikartade partier, visst vandrar det från det vackraste Eno-lugn till det mest minimalistiska Glass-pianomönster. Men den återkommande känslan är att musiken är slumrande, dröjande.

Det är det intuitiva samspelet som imponerar mest – att lyckas bibehålla en meditativ men ändå levande, organisk stämning över 68 minuter! Som lyssnare driver jag in i och ut ur musiken, fram och tillbaka i sinnet, bland minnen och tankar, jag fylls på inifrån och känner mig uppfylld, ja, nästan överväldigad ibland. Avantgarde-rabulisterna skulle nog fräsa och fnysa åt det vackra här. För vackert är det. Inte såsigt på ett new age-vis, men vackert och skimrande. Och framför allt: avslappnande och vilande. Det kan behövas i en allt mer stressig värld.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry