Neneh Cherry / The Thing_The Cherry Thing

Neneh Cherry & The Thing
The Cherry Thing
Smalltown Supersound STS229

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2012-12-06 11:55

Först och främst måste jag inleda med motsägelsen att det är både självklart och fullständigt oväntat att det är The Thing som plötsligt för in frijazzen i musikens mainstreamvärld – samarbetet med Neneh Cherry och skivan The Cherry Thing hypades redan i våras av Pitchfork och den har nu fått skyhöga betyg i fyrfärgstabloider som NME och Mojo. Om det sedvanligt hade handlat om ytterligare en närsynt skandinavisk dj eller valnötsätande indieband med mediaskägg hade jag omedelbart dragit på mig elitismens (ny term för det gamla ordet ”smak”) heliga blåställ och ägnat mig åt det intensiva femminutershatet. Och plötsligt väck! Frid! För mig fungerar det alltid, eftersom dessa akter oftast har försvunnit från jordens yta inom just fem minuter. Därav genren ”simsalabim”.

Men här har vi något så udda som popmusikbranschens motsvarighet till Edelweiss, en sällsynt, fridlyst planta som du tar dig till endast genom vissa ansträngningar, om du nu inte redan befinner dig på höga höjder. The Cherry Thing är en afroskandinavisk alpblomma, ett norrländskt baubabträd, en victoriansk flodångare strandad i en norsk fjord. Dream, baby, dream.

Topphemlig information som läckte ut i höstas skvallrade om covers på låtar av Television, Richard Hell, Patti Smith och däribland jokern ”Stained Sheets” av underbara James White and the Blacks. Nej, det är inte för skruvat för att vara sant. Det är så sant att det i själva verket landade i låtar av järnansiktet MF Doom, Tricky-vokalisten Martina Topley-Bird, hälsofreaksen The Stooges, syntabilly duon Suicide och gudinnan Nico. Lägg därtill spår som Ornette Colemans ”What Reason Could I Give” och den givne Don Cherrys ”Golden Heart”.

Så långt det oväntade. Vad är då det självklara? Bland fyraochenhalvmiljon andra jazzorkestrar sticker The Thing ut med sitt tydliga ärende – ”tänk rock, spela jazz”. Sannolikt är det framgången i denna direkta passning som också vunnit rockskribenternas hjärtan. Naturligtvis är det många andra som prövat, nära till hands är till exempel Darius Jones’ Little Women, men få har samma ledighet och tyngd som The Thing. Dammar de av en Suicide-låt så känns det rätt och inte som någon omedelbar flört med en annan, möjligen hippare, publik.

Men egentligen handlar det inte om giftemålet mellan rock och jazz. Det första och starkaste spåret ”Cashback”, som är skriven av Neneh Cherry, är varken jazz eller rock. Det finns en tung accent, ett helvetes sväng och ett fullständigt grepp. Kombinationen Neneh Cherry och The Thing är naturligtvis långt mer betydelsefull än ”global-popstar-meets-obscure-jazz-nerds”. Typiskt nog är det konsekvent sångerskan bakom ”Buffalo Stance” som hänvisas till i seniortidningarna, där seniliteten slagit så hårt att New Age Steppers och Rip, Rig and Panic har försvunnit in i stomipåsens evigt grågula omdömesförmåga. Och då skall man veta att Rip Rig stundtals var vildare än The Thing.

Även om The Thing har skapat ett särmärke i och med deras omvandling av alternativa rockmusik till ett slags garagejazz, så är jag ändå nyfiken på vad som skulle ske om de tar det vidare och samarbetar mer på djupet med en gästartist. Det formidabla soundet har de redan hittat, trion Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker-Flaten och Paal Nilssen-Love är ett slags emblem vid det här laget. Men soundet sitter också så långt in i ryggmärgen att det tenderar att svälja allt som kommer i dess väg. Neneh Cherrys röst är unik, den placerar sig självsäkert i mitten. Men hon har samtidigt en lika unik bakgrund som sträcker sig från tidiga 80-talets postpunk till hiphopen. Det är alltså inte orimligt att fantisera kring hur Cherry och The Thing skulle låta med andra medel. Alltså inte bara med andra covers, utan med annat material som de själva skapat. Som sagt, nyfiken i en strut. Men nog fan svänger det.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry