The New Songs_A nest at the junction of paths

The New Songs
A Nest at the Junction of Paths
Umlaut Records umfrcd05

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2012-04-05 22:34

Kvartetten The New Songs gör skäl för sitt namn. Bakom skivdebuten, med den vackra titeln A Nest at the Junction of Paths, hör jag nya sånger. Inte ytterligare sånger, utan nya. Titeln är minst lika träffande: musiken är mycket riktigt ett litet näste beläget vid en korsning där vägar möts. Men vilka är dessa vägar? Knappast är det flera genrer som ”lekfullt” växlar mellan varandra. Inte heller handlar det om musiker från totalt olika håll som möter varandra. Det här handlar om mycket mer genomtänkta och väl genomförda saker.

The New Songs är svenskarna David Stackenäs (gitarr) och Sofia Jernberg (röst) tillsammans med fransyskan Eve Risser (piano) och Norges globetrotter Kim Myhr (gitarrer och sittra). Det är med andra ord musiker som alla står bakom en fantastisk improviserad musik under de senaste åren, så varför skulle inte också denna skiva övertyga oss? Men det är alls ingen självklarhet. Samarbeten mellan bra och etablerade musiker behöver inte alls resultera i guldmedalj. Det är nog inte bara jag som har varit med om att unika röster, när de plötslig kommer samman, tycks tappa något av sin kraft. Musiken löper en risk att blir övermöblerad, där alla säkert är fantastiska var och en för sig men när de fångas på en och samma yta känns det trångt eller rent av over-the-topp.

När man hör ett spår som ”Un carreau blanc” inser jag omedelbart att så inte är fallet med den här sammansättningen. Det här slår an många strängar. Musiken är befriande enkel samtidigt som den sätter igång en massa reflektioner kring vad som har gjorts och vad som fortfarande kan göras. Ja, vad som fortfarande är ogjort.

Men också vad som kanske har glömts, vad som en gång var en intressant riktning men sedan förblivit ohipp inom den Europeiska improvisationsmusikens utveckling. Den nakna, råa impron, känd från bolag som FMP eller Incus, har utan tvivel skapat kriterier, klassiker, kanon. När jag hör The New Songs går associationerna istället till den brittiska progressiva musikens sjuttiotal: Ogun Records, de olika samarbetena som involverade röstkonstnärer som Maggie Nicolls och Julie Tippets. Detta inte bara för att vi här hör en kvinnlig sångerska, mer det att man inte var rädd för att ”svika” en publik (ja, jag vet att det låter konstigt). Det var ofta omöjligt att säga om det var rock som tog sig an jazz och impro eller tvärtom.

När jag lyssnar på The New Songs hör jag ett slags hemlös folkmusik som snarare är ljudbaserad än melodibärande, och som befinner sig tämligen långt från den idag genomtröskade strukturen inom improviserad musik. Det är inte det att Jernberg obehindrat glider mellan sång och röst, som i den bedårande ”Puff”, utan särskilt det att det melodiska blir en form som de alla kan förhålla sig till men också lämna när som helst. Deras inre lag, deras outtalade hemlighet, är att inte alla gör det samtidigt.

Hela paletten visar sig redan i det första långa spåret ”Je suis l’épine d’un pin” där abstrakta delar vill glida isär eller rulla ut ur bild, men som räddas i Rissers famn. I låten ”The Hill” är det däremot tvärtom, här bryter pianot samman men lugnas, faktiskt tröstas, av Jernbergs sång. Musiken är närmast som en skara utstöttingar som tar hand om varandra, berättandes om sina liv vid en eld inuti en bortslängd sittra. Det hela är otroligt ömt. Det är ny musik utan att det för den skull går att lista nymodigheter eller finna något medvetet ställningstagande i förhållande till hur andra har gjort. Och detta är tydligt. Hur mycket jag än försöker att ringa in klanger och fraser så är det slutligen bara associationer av sådant som jag personligen har hört och som står i min skivhylla. Men det som The New Songs har gjort är att börja om. Det finns ingen historia.

Det känns alltså hoppfullt osäkert hur The New Songs kommer att arbeta vidare. Skivan A Nest at the Junction of Paths hör definitivt till de främsta skivorna inom skandinavisk improviserad musik under 2000-talet (Vågar jag säga någonsin?). Det är stora ord som tål att motiveras: det har under senare år gjorts flera försök att assimilera impron med andra formspråk och genrer, så som exempelvis Christoph Kurzmanns olika projekt, Ekkehart Ehlers, Wienerskolan med Martin Brandlmayer och andra. Men den gemensamma badplatsen har nästan uteslutande varit elektriciteten. The New Songs är knappast unika i sin helt akustiska framtoning (vid sidan av Stackenäs oumbärliga e-bow), men det finns något i deras klangvärld som jag saknar hos de övriga: jag ryser... kroppen är steget före hjärnan, vilket är en varningssignal giltig nog. Det handlar inte längre om skivnörderi eller oväntade flörtar. Hade jag hört detta på akuten med knät ur led eller på en bensinmack i Kolbäck med griniga ungar i knät hade jag ändå fått knottror på huden.

Ni ska veta att jag nu ständigt försökt bita mig själv i axeln för att inte gödsla med adjektiven, men det går bara inte att hålla emot. Det här är absolut första klass.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry