Nicolai Dunger: En Svit Med Par

Nicolai Dunger
En Svit Med Par
Rönnells/Fleshboat/Dunger

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2013-09-18 12:27

Senast jag såg Nicolai Dunger spelade han elgitarr och sjöng icketext med progrockprojektet ÅÄÖ där även Jari Haapalainen och Daniel Bingert är medlemmar. Dunger som Fripp. Han kan gå in i många roller, diskografin imponerar, från de hemliga A Taste Of Ra-skivorna på Häpna, till singer/songwriter-album, samarbetet med Mercury Rev, och vinyltrilogin där Kullhammar, Berthling och andra jazzar loss i den grekiska arkipelagen. Men om jag måste välja en enda favoritskiva är det när han tolkar Edith Södergran, sjunger på svenska, och kommer ovanligt nära, fascinerande att det var ett projekt som föddes redan under tonåren i Piteå.

I en artikel i Piteåtidningen läser jag att Nicolai Dunger har ännu ett album med låtar på svenska på gång, med tolkningar av svenska psalmer. Inspelningarna som gjordes med Garth Hudson (The Band) för några år sedan lär också komma i skivform när tiden är mogen. Vid en konsert på Nefertiti för säkert 8-9 år sedan minns jag att han startade vid pianot, improviserade en stund, innan annat tog vid. Och på En Svit Med Par är det pianisten Nicolai Dunger som är i centrum, han sjunger inte en ton, men visslar, på en av de sju låtarna, som gestaltar en kärleksrelation mellan man och kvinna under en livstid.

Nicolai Dunger spelade en hel del piano på Nicollide and the Carmic Retribution (V2, 2008) där även Matti Bye medverkar. Och jag kommer att tänka på Matti Bye – stumfilmspianist, filmmusikkompositör, med mera – under lyssnandet av En Svit Med Par. Nicolai Dungers piano och Leo Svenssons cello och såg är de enda instrumenten, det kunde vara musik från tidigt 1900-tal, när filmen var utan tal, Erik Satie gick omkring med paraply i Paris, och Claude Debussy komponerade Preludes.

Intressant projekt, ursprunget är en svit skulpturer som Nicolai Dunger gjorde 1996. Tio senare komponerade Dunger sju musikstycken till skulpturerna, fyra år senare förenades musik och konst på en utställning på Konstakademin i Stockholm, och nu på skiva, en tiotummare i 400 exemplar, där Lars Fuhre har formgivit skivan, med bilder på skulpturena, grova och mjuka på samma gång. En parantes i Nicolai Dungers oeuvre kan man kanske tycka, men skivan i sig är ett konstverk, och musiken visar att han är en gränslös artist. De klassiska elementen fanns för övrigt redan på de tidiga skivorna, som andra albumet Eventide, producerat av Manne von Ahn-Öberg, som även strukturerat ljudet på En Svit Med Par, inspelad i von Ahns ombyggda kyrka (numera studio) i Jävre utanför Piteå.

Musiken växer och får en djupare innebörd när jag tittar på skulpturerna och följer paret, från det första mötet, via giftermål, vardag och ålderdomen. Men det slutar inte där, det sista stycket heter "Pojke Med Blå Ballong". Kanske en vink till den fantastiskt fina franska barnfilmen Den Röda Ballongen, av Albert Lamorisse, vars berättelse i sin tur inspirerade Hou Hsiao-Hsiens film Höst i Paris för några år sedan. Många trådar och tankar, men parallellt med skulpturpojken, som håller i en blå ballong, ser jag pojken i 50-tals-filmen framför mig, med blicken i himlen, för att följa ballongens flykt i vinden. Kärleksparet lever kanske inte längre. Musiken har ett annat tempo. Lekfullt. Barnet är kvar. I ständig rörelse.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry