Nicole Mitchell x2

Nicole Mitchell’s Sonic Projections
Emerald Hills
Rogue Art 0027
Indigo Trio
Anaya
Rogue Art 0018

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2010-05-25 23:00

Två skivor med flöjtisten och kompositören Nicole Mitchell från Chicago. Båda befinner sig inom jazzens ram, men skiljer sig stort i både form och utförande. Avslappnat i Indigo Trio med trumslagaren Hamid Drake och basisten Harrison Bankhead och koncentrerat i kvartetten Sonic Projection’s med saxofonisten David Boykin, trumslagaren Chad Taylor och pianisten Craig Taborn.

Genomgående har vi att göra med mycket välspelande musiker. Det är bra tryck, det är rytmiskt drivet och som instrumentalister tillhör de Chicagos och USA:s främsta. Ändå är Emerald Hills den mest intressanta. Här träder kompositören Nicole Mitchell fram med sina drivna kompositioner med inslag av jazz, nutida, afrikansk musik och österländska smaker. Att som Mitchell arbeta med många ingredienser samtidigt kan sluta i det splittrade och överarbetade, men i hennes händer smälter låtarna samman till naturliga helheter. Hennes flöjt kompletteras dessutom väldigt bra av den intressanta tenorsaxofonisten David Boykin som är både sträv och yvig. Men mer om Emerald Hills längre ner.

Även Indigo Trio spelar skrivet material på denna av vad jag förstår andra skiva med gruppen. Inspelad i New York i juni 2008 och släppt förra året. Men här handlar det mer om motiv som ramar in solon. Ganska ofta lägger Hamid Drake och Harrison Bankhead rytmiska grunder som går på medan Mitchell improviserar. Drake i all ära men det är sällan han överraskar, han spelar sitt fantastiska polyrytmiska trumspel, men vi har hört det förut och det låter alltför likt oberoende av vem han spelar med. Men visst får han det att svänga grymt, det kan man inte ta ifrån honom. Och Harrison Bankhead är inte sen att hänga på, resolut bygger han upp kompet med fina basgångar.

Det ganska lätta anslaget hos rytmsektionen passar Mitchells flöjt bra. Och Mitchell hanterar den på ett mycket tilltalande sätt. Där många inom frijazzen, framförallt saxofonister, litar på instrumentets kraft, söker Mitchell i andra hamnar. Hon har en betydande melodisk framtoning, spelar ut tonerna framför att hela tiden slunga ut nya. Om än många gånger vackert fräser hon ändå ifrån då och då.

Trion funkar bra. Men vid en närlyssning på båda skivorna är det kvartetten som sticker ut. Redan i den inledande Visitations finns en annan energi som ljudteknikern och Tortoise-medlemmen John McEntire fångar upp fint när skivan spelades in i maj 2009. Den ryckiga starten förbyts i ett mäktigt stillastående där Craig Taborns piano är ledande. När Mitchells flöjt kommer in förbyts stämningen ännu en gång och låten som fortfarande är lågmäld får ett afrikanskt inslag. Mitchell för här vidare Chicagojazzens förnämliga Great Black Music på ett mycket övertygande sätt. När Boykin sedan kommer in övergår det i rullande frijazz med enbart Chad Taylors trumkomp. I "Visitations", liksom på flera andra av skivans låtar bygger kompositören Nicole Mitchell upp avgränsande ytor som byter av varandra. Man får möjlighet att kika in bakom många av Mitchells dörrar, och där öppnar sig skiftande musikaliska rum.

Låten ”Ritual and Rebellion” är intressant i sammanhanget. Mitchell, den nuvarande ordföranden för AACM, skrev låten till en tillställning där publiceringen av George Lewis ”A Power Stronger Than Itself – The AACM and American Experimental Music” skulle firas i oktober 2008. Och är inte rit och uppror precis vad Muhal Richard Abrams och Art Ensemble of Chicagos och alla efterföljare inom Chicagos AACM sysslat med sedan mitten av 1960-talet? Att hålla riten, traditionen, levande, samtidigt som man gör uppror mot det bestående. En motsättning kan tyckas, men en mycket fungerande sådan.

Traditionen är också levande hos Mitchell, rötterna i det afrikanska visas i inledningen till ”Ritual and Rebellion” med röster och trummor och i nämnda ”Visitations”. Jazzens ballad finns i den lätta och fina ”Wishes” och frijazzen gör sig ofta påmind. I titellåten och ”Affirmations” kan jag dessutom höra spår av Coltranes spirituella jazz. I omslagstexten säger Nicole Mitchell ”I’m afraid of being comfortable – that seems the opposite of being alive”, och med Sonic Projections finns ingen tvekan om hennes ärlighet i uttalandet. Hon bearbetar musiken, rumsterar i traditionen, komponerar nytt. ”Chocolate chips” är ett exempel på hur hon för in avancerade arrangemang i musiken, snabba teman springer fram i unisont framförande. Det är tätt och energiskt. Udden finns även i valet av David Boykin som saxofonist. Han är betydligt tyngre än vad jag minns honom på skivorna han gjorde i slutet av 90-talet. Hans ton är både kraftfull och dynamisk, ett ypperligt komplement till Mitchells flöjt. Han får dessutom ganska gott om utrymme då Mitchell tar betydligt mindre plats än i Indigo Trio. Även här är hon melodiskt sinnad med en vacker ton i flöjten, men långt ifrån harmlös.

Mitchell dubblerar med sång. Ofta med ett pratsjungande som åter för tankarna till AACM. Men också ordlöst som i den fina duon ”Wild life” med David Boykin, där rösten låter som en spännande blandning av strupsång och gutturala läten.

Sonic Projections och Indigo Trio är dock bara två sidor av Nicole Mitchell. Hon komponerar även för Black Earth Strings och med Xenogenesis kan hon med egna ord göra musik som är ”skrämmande, experimentell, galen”. Det är inte utan att jag blir sugen på att höra mer av denna intressanta musiker.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry