Niels Lyhne Løkkegaard: Sikorsky

Niels Lyhne Løkkegaard
Sikorsky
Hiatus 008

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-02-19 13:34

Ibland är musik bättre på pappret än i verkligheten. "Sikorsky" är ett stycke musik med den spännande orkestreringen 8 klarinetter, 4 trumslagare, 4 kontrabasister, 1 altsaxofon och 1 trumpet. Ett potentiellt enormt klangrike finns inneboende i denna ansamling och besvikelsen blir ganska stor när man inser att alla instrument är fångade i en konstmusikbubbla som trycker ner dem och hindrar dem från att blomma ut.

"Sikorsky" är komponerat av den danske altsaxofonisten Niels Lyhne Løkkegaard och det är döpt efter ryskamerikanen Igor Sikorsky, pionjär inom den moderna luftfarten. Kopplingen är oklar, kanske ska stycket få mig att tänka på luftfarkoster. Jag tänker inte på luftfarkoster. Kanske finns det ett annat samband som jag inte ser. Eller hör. Kanske är jag dum.

Løkkegaard har en bakgrund i jazzen, men stycket låter väldigt mycket mer modernt klassiskt än modern jazz. Det är noterat och kontrollerat, till synes helt utan improvisation (om än ett uns av slump är involverat). Musiken är väldigt långsam och klangerna står i fokus. Alla toner är långa och det är ett mycket lågmält och tystlåtet stycke. Svaga klarinetter lägger kluster. Trummisarna susar med sina vispar. Kontrabasarna gnisslar lite med stråkarna. Långsamt flyter det fram utan några hastiga rörelser. Långsamt, långsamt...

Løkkegaards musikaliska tankar verkar kretsa kring ljuden och deras förhållanden. Hans val av instrument och de tonala beslut han tagit verkar väl genomtänkta. Han vet hur han vill ha det. En bonus är att man får partituret tillsammans med skivan och när man tittar på hur stycket är uppbyggt är det faktiskt förhållandevis enkelt. Det är skrivet på ett klokt sätt. Lite för klokt. Det är helt riskfritt och alldeles för försiktigt. Det blir aldrig spännande. Och därmed inget kul. Det liksom bara maler på och det händer inget oväntat alls. Stråkade cymbaler känns plötsligt gammalt, stråkad kontrabas känns tråkigt, klarinett känns fjuttigt. Anledningen är att instrumenten inte riktigt får låta. De får aldrig fullt ut visa upp sina fantastiska naturliga klanger. De sitter fast i ett partitur. Det är synd. För det är ett ganska vackert stycke med alla kluster och mjuka ljud som svävar omkring och visst, det kommer ett crescendo på slutet och bryter tystnadens mönster, och men det lyckas inte rädda "Sikorsky" som bara bleknar bort. Det är ett ganska trött stycke musik som inte lämnar några avtryck.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry