Nigel Coombes, Steve Beresford, White String´s Attached

Nigel Coombes, Steve Beresford
White String´s Attached
Emanem 5032

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2014-04-30 13:13

Gamla godingar från 1979? Violinisten Nigel Coombes och pianisten Steve Beresford är två musiker från det epokgörande 70-talet i den brittiska impron. Nu låter inte den här musiken som ni kanske förleds att tro. Tvärtom är den ganska röjig och bitvis rolig. I alla falla verkar musikerna ha det roligt. Beresford spelar kraftfullt, dynamiskt och hårt påtagligt påverkad av mer kända amerikanska frijazzpianister. Coombes spelar i en blandning av jazzfiol, frijazz och något som kanske bäst skulle beskrivas som att så här skulle nog Charles Ives ha lirat.

Det är fullt ös rakt igenom. Ös på ett sätt som är lätt att uppskatta. Alltså, öppet, underhållande, omväxlande och alltid med stor uttrycksfullhet. Men också ös på det viset det blir, när musiken inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Det kanske märks att den brittiska impron hade skalat av sig traditionen och monterat ner harmonik och rytmik så noga att de här musikerna verkar ha svårt att finna någon väg. Därför dyker ofta små citat upp, referenser och lustiga melodier och infall. Inklusive titeln på skivan: ”White String's Attached” är ett tryckt misstag, ett tryffffel, från en japansk skiva med Joseph Szigeti. Har inget med musiken att göra, men säger ändå något om den då ännu oförtärda modernistiska lusten till fynd, skämt, citat, ja, att inte ta något riktigt på allvar, ett slags främmandegöring, som mer liknar konstnärlig osäkerhet än något annat.

Då jag hörde de här musikerna för mycket länge sedan imponerades jag. I dag känns mycket väldigt tidsbundet, inför många passager tänker jag att hjältar från ungdomen ska icke återbesökas.
Var det inte bättre än så här? Nej, och jo!

Den som vill kan roas av hur litet duo detta är, eftersom instrumenten hela tiden verkar vara osams med varandra, en distans som löses med litet nojs här och där. Det var kul då det begav sig. Nu blir jag litet trött av manéren. Där fanns också en fyllighet i musiken som kom ur den omsorgsfulla nedrustningen av det gamla. Och det bevisar Coombes i den fjärde låten på skivan, där han spelar ett tolv minuter långt solo. Ogenerat flörtar han med sin konstmusikaliska tradition. Och han lyckas hålla sig svävande över marken hela tiden.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry