Nina de Heney Archipelago

Nina de Heney
Archipelago
Kning Disk KD 046

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2010-01-12 02:47

Basisten Nina de Heney har gjort ett soloalbum. Rakt av, akustiskt, elva stycken, vars titlar bildar en underrubrik till skivan: No-Wo-Man-Is-An-Is-Land-Nei-Ther-Am-I. Ståbassolot är en klassiker i jazzen. Det är upplagt för tour de force. Men de Heney avstår från kraftuppvisningen. Det handlar ju inte om armbrytning, utan något mycket svårare. Styrkan är påtagligt en annan. Att skapa sådan slags variation att lyssnaren kan följa henne från ö till ö, så att ett meningsfullt landskap bildas. På ett liknande sätt har tyska Birgit Ulher agerat, tuggande på trumpeten. de Heney angriper inte sitt instrument på det experimentella viset. Hon lockar det, lyssnar på dess avsedda fyllighet, låter fingrar och stråke vara följsamma mot strängarnas traditionella möjligheter. Lätthet kombineras med stark klang. Fingerstyrkan får tonerna att dansa och kasta sig av och an, närheten till greppbrädet känns och hörs. Hon njuter. Musiken blir mycket fysisk, när hon blandar lätta slag mot klangkroppen med pizzicato. Där skapas en rytmisk drive som påminner om rader av jazzbasister. Varje stycke har en klang av de föregående och kommande, även om de skiljer sig inbördes. Resultatet blir en serie karaktärsstycken, som alla bryts genom samma prisma. Kast mellan kontraster som magnetiskt attraherar varandra. I ”Land” byggs ett stycke med stråke, där musiken om och om igen studsar mot samma korta bastoner. Det är fullständigt överväldigande. Därefter följer motsatsen ”Nei”, som först formlöst skramlar av diverse klockor; strax blandat med raspande stråkspel; kärnan blir en ringdans av pockande toner. Ofta spelar hon återvändande om och om igen till en punkt.

Upplägget av låtarna känns på ett anakronistiskt vis besläktad med barockens långa sviter med olika dansanta stycken. Jag upplever Nina de Heneys spel som snarlikt hur en dansare använder sin kropp. Varje rörelse återvänder till en balanspunkt. Hon rör sig ut i hörnen, löser upp, skiftar klanger, lyssnar av, sticker iväg, snuddar hastigt om och om igen vid en punkt, där musiken balanseras på sin spets; säkert, men ändå medvetet instabilt för att ge utrymme för infall, slump, oväntade möjligheter. Och liksom dansaren alltid är hel i sin kropp så är också de Heney ett i sitt instrument. Dess stora fysiska klang och påtagliga mörka tonbildning känns kroppsligt och lätt; ansträngningarna märks inte. Och efter ett tag släpper jag helt tankarna på gamla jazzbasister; deras avsikter är andra; de Heneys stycken blir likt objekt i ett rum, som hon utforskar.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry